last bitter song

Det är söndagmorgon. Kollar mobilen. Ett missat samtal och ett fyllesms. Det regnar. Det ligger popcorn i hela köket. Vid frukostbordet utbyter vi ytterst få meningar med varandra. Mumlar lite och tänker på pizza.

Kollar weekend-resor till Spanien. Lyssnar på höst-deppig musik. Inte alltid men ganska ofta. Lycka är när det finns kvar matrester som kan resultera i en matlåda. Spontana te-drickar-kvällar med mina finaste vänner. Kolla in olika matrecept i den extremt otroligt hippa ICA-appen.
.

Det är gött liv. Det blir ännu bättre med lite vin och Ben and Jerrys.

Lever på jobbet, men inte för det. Lever just för tillfället för Säkert! på engelska, speciellt låten Säkert! – November. Hela helgen är jag ledig och åker bort, är löjligt glad. Tror det är fredag, helg och att jag kommer se mitt liv från en helt annan synvinkel när jag är tillbaka. (Det blir alltid så men ska tillåta mig själv att tro det.)

Tunga hjärtslag. Ljuset från min (din) mac. The Rakes har en låt som heter The Light From Your Mac, lyssna på den, för att den är bra och för att den kommer bli en fin inledning på det som jag ska fortsätta skriva. Ljuset från min mac är det enda som lyser upp mitt rum. Det är inget varmt ljus, tyvärr. Tur att det har bildats en otrolig värme under mitt duntäcke.

Blir glad var gång jag ser att någon läst det jag skrivit trots att det ofta dröjer flera månader emellan (nu vet jag att det är tack vare bloglovin.)

De senaste nätterna har jag legat vaken, länge. Vänt på kudden, kollat klockan, bytt sovställning, utan att kunna somna i bra tid. Igår tog jag två glas rosé vin innan jag somnade, och ja, jag sov mycket bättre. Nu hade jag inte vinet som sömnmedel utan för att det var trevligt en måndag, men somnade bättre, det gjorde jag.

När jag inte kan sova brukar jag betrakta andras liv i mina tv-serier, oftast blir det the L-word. Ibland tror jag att jag har en given roll, att jag är delaktig. Ibland tittar jag bara utan att bry mig eller känna något, jag bara ser, jag känner inte.

Grattis till prinsessan Lilian som fyller år idag. Om jag tar ett glas vin idag så firar jag hennes födelsedag och somnar bättre. Två flugor i en smäll. Perfekt!

Häromdagen såg jag gula löv sväva ner på marken, undrade om det verkligen var höst, redan. Idag tänkte jag att jag borde ha tagit med vantar.

Min utsikt från åkrar och ängar har bytts ut mot en närliggande parkering och en kyrkogård. Dumt och fult.

Bläddrade genom mina musiklistor och hittade musik som kommer tillbaka när de eviga sommarplågorna har spelats färdigt för sommaren.

Njuter om kvällarna för en fantastik tv-tablå. Biograferna kommer också att leverera under årets mer gråa månader.

Jackor, koftor och stickat fyller affärerna och sommarkläderna hänger på reastånden med ett antal röda prislappar på sig efter att blivit kvar rea efter rea.

För två år sedan satt jag med pluggångest. Prov som skulle pluggas på, inlämningar som skulle skrivas men som inte börjats på. Det kan vara det fina med alla höstar framöver, jag kommer inte ha pluggångest någon dag i veckan.

Köksbordet är borta. En soffa. Hallbyrån. Delar av atomer som utgör mitt hus har bytts ut, mot tomrum. Varje dag blir det mer tomrum. Hålet i hjärtat blir större ikapp med ju mer tomrum det blir. Mitt barndomshem ska säljas. Det kommer inte längre vara mitt. Här har jag tillbringat en massa tid med mormor och med hennes katt Missan. Jag och Missan åt frysta ärtor och jag åt sedan kaffe och kaffesump för glatta livet. Jag lärde mig läsa och fick proväta passionsfrukt. Emellanåt fick jag dricka vatten ur mormors händer och passade alltid på att bita henne i händerna och se på att när hon efter var gång hon duschat beskåda när hon hoppade i en rund ring i en balja med kallt vatten innan hon hade duschat färdigt, jag minns att hon skrek till var gång av kylan från vattnet. Det var här i rummet bredvid jag såg mormor ligga död med ett gult nattlinne och ett fång röda rosor på bröstet. Det var den första oktobr nittonhundranittiosex och jag var fem år. Om bara ett tag ska alla minnen lämnas kvar och jag får gå. Till och med samma tapet har jag bett att få i det som ska bli mitt nya rum, nej jag tycker inte om förändringar. För att hålla tag om mina minnen ett tag till kommer en lista med låtar som följt mig, med min allra första favoritlåt med Lotta Engberg och framåt, det här är mina minnen.

Ytterst dålig blogguppdatering, jag vet. Känslor är glödheta och iskalla och ibland finns dom inte. Lyssnar mest på Satan i Gatan och försöker känna med låtarna så det blir mindre jobbigt.

Igår hittade jag min lillasyster med en av mina band t-shirtar i soffan. Idag stack hon in sitt huvud och undrade om jag kunde fläta hennes hår. Igår skrattade jag åt min brors sarkastiska och underfundiga kommentarer. Idag låg vi i min säng och kollade på Youtube-klipp. Syster älskar rosa och vill leka, jämt. Jag älskar blått och umgicks helst med vuxna än barn. Bror är sportig och disciplinerad. Jag har inget bollsinne och är väldigt lat. Mina bästa vänner är storasystrar. Samtidigt kan jag inte umgås med storasyskon som tar sin roll på alldeles för stort allvar. Många gånger har jag tagit hand om mina syskon, som en mamma. Beskyddarinstinkten. Somliga dagar driver de mig till vansinne. Då vill jag bestämma över dem som storasystrar får göra. Då vill jag att de ska göra som jag säger. Storasyster bestämmer. Idag när jag flätade minstingens hår kom jag på mig själv om hur mycket jag gillade att just bli tillfrågad om jag kunde fläta. För henne är jag världsmästare i att fläta, hon ser inte att de är lite ojämna. För henne är jag världens bästa storasyster. Jag är världsmästare i att vilja vara bäst, helst på allt, men idag räcker det med att kunna glädja lillasyster med ett par ojämna flätor.

Sitter insvept i en lila luddig filt. Teveprogrammet En unge i minuten står på och jag sitter nästan med munnen öppen och bara stirrar. Det känns så himla avlägset och långt bort tills det skulle kunna vara jag, en evighet. Undrar varför jag ens kollar, är inte fascinerad av ungar, speciellt inte så ofta som en i minuten... Förstår inte de som är med i programmet och vill bli filmade under förlossningen. Det är rädslan för framtiden, för att bli vuxen och det enorma allvaret som gör att jag hatar programmet. Det är reklam. Blöjreklam och kök för de blivande föräldrarna. Vill dö lite. Vill inte bli vuxen och planera förlossning. Vill ligga i sängen en söndag och tycka synd om mig själv för de alldeles för många glas vin jag drack. Vid närmare eftertanke, det är precis det jag ska göra. Många år framöver.

Äntligen närmar sig den här veckan slutet. Vet inte om jag kan beskriva hur långsamt det har gått. Alla dagar är som en grå sörja, jag kommer inte ihåg vad som skiljde måndagen och tisdagen åt. Tårar har runnit och många koppar med te har druckits. Ögonen har stirrat sig blinda in i väggen eller på något program på teven. Långa och många promenader, ingen sträcka var för lång, snarare för kort. En veckas isolering. Det var vad som behövdes. Idag, den elfte mars är det färdigt. Jag är klar. Mitt liv har börjat spela igen, jag har tryckt på play.

Klockan brukar vara någonstans mellan halv åtta och åtta. Mamma eller lillasyster kommer in och viskar att vi åker nu, jag ringer sen. Hunden hoppar upp i sängen och svansen viftar som om det vore sista gången. Om mamma har tur väser jag något livstecken innan jag somnar om igen. Ungefär en timma senare har jag fått upp ögonen och kan själv se snöovädret utanför fönstret. Duntäcket bidrar med en värme så att jag mer än ofta vaknar svettig. Nu det senaste med en kombinerad huvudvärk. Därför ligger det nu alltid en ipren jämte mitt glas med vatten. Numera alltid förberedd. Kickstartar mina morgnar med en ipren. Någonstans känner jag själv att det inte är optimalt, men just nu, tar jag hellre en tablett än att ha ont. Hunden ligger fortfarande kvar i sängen, jämte mig eller på mig. Värmen han utstrålar är ovärderlig och jag kan klappa honom i timmar. Sedan hoppar han ner och lägger sig på golvet, jag tror att han också blir varm av mitt duntäcke. Då går jag och kokar kaffe. Klockan är snart elva och det snöar fortfarande.

För en månad sen var utsikten vita stränder och blåa hav. En sådan där resekatalogsdröm. Solen sken från tidig morgon till sen kväll. Inga moln, bara en ordentligt blå himmel. Vi åkte till de stränder som vi ville och där kunde vi tillbringa en hel dag. Vågorna var höga och vattnet alltid klart. Idag är det ett sådant grå-och-trist-ta-mig-här-ifrån-väder. Snöovädret varade ett par timmar och jag beskådade det från mitt fönster och kände på några flingor när jag hämtade tidningen i morse. Nu är himlen fyra nyanser av grå. Insikten såhär i ett iskallt IKEA-land är någonstans att hur fint någonting än är, blir det vardag. Stränder betydde ingenting mer än sand och vatten för mig. Jag tror att jag är den enda i detta land som njuter när jag får gå ut med en tjock jacka och ett par vantar.