last bitter song

Det är tomhet. Så jävla tomt. Det finns ingen logik till den tomheten. Därför känns den extra mycket. Rädd. Trots all den förberedelse. Sömn och mat är det viktigaste för att allting ska fungera. Just nu är jag fullständigt utmattad.

Lång dag. Lång natt. Underbara, unika människor. Det är dags för kanske mitt livs äventyr. Resan har varit bokad sen i januari. Trots den långa tiden och att jag har varit medveten har jag aldrig varit så nervös som jag är nu. Det är fruktansvärt jobbigt. Att bara åka är mer min grej. Missförstå mig inte. Samtidigt är jag så himla peppad. Har en känsla av att det är därför det är så jobbigt. Det finns ingen bestämd plan och jag vet inte när jag kommer hem.

För ungefär ett halvår sedan var min kropp en enda stor känslo-fylld-bomb som när som helst skulle kunna sprängas. Glädje kunde blandas med sorg som blandades med ilska. Ett halvår senare försöker hjärnan få kroppen att känna. Ord som ska beskriva känslor saknar mening. Verkligen. Allt är så himla avtrubbat. Utom nervositeten. Är det något jag är så är det nervös. För det mesta. För att resa. För att känna. För att inte vara tillräckligt bra i andras ögon. För att inte vara bäst.

Ett och ett halvt år. Barn-och ungdoms psykiatrin. Det är ett långt ord. Längden på ordet speglar hur läge jag har varit där. Inte minst, hur lång min resa har varit för att bli den jag är idag.

Tvivel och frustration.

Stesolid. Fluoxetin. Citalopram. Alltihop är antidepressiva mediciner. Stesolid är mer akut ångestdämpande, men ändå. Min vän kan mer namn på antidepressiva medel  än hon kan namnen på drinkarna på krogen. Min fluoxetin har trappats ner. Det är ett medvetet val. Lite motvilligt. Det är en trygghet att veta att svackan inte går alltför djupt ner. Jag skulle inte vilja kalla det ett beroende. Inte heller får jag en annorlunda personlighet. Det är bara ett hjälpmedel till att hålla sig på banan. Inte falla för djupt. Snart sjunger mina tabletter på sista versen. Jag ska bli av med dem. Det var vad min doktor sa till mig. Jag blev livrädd. Med mina erfarenheter av hur djupt jag kan falla vill jag inte riskera någonting. En tablett och vardagen är duglig. Men, hon har nog rätt. Det är snart dags att ge upp med livbojen. Mina krafter är tillräckliga för att jag ska kunna flyta själv. Utan dramatik.

Ett landskap målat av höstens färger flyger förbi utanför tågfönstret. Flera små hus där jag undrar hur det känns att leva sitt liv. I ett sådant. Hus. Någon annan stans. Tåget anländer till en verkligt grå station. Utanför är det ombygge av stationen. Solen lyser fortfarande men ute är det så grått att den svartvit teve ger mer färg. På bussen som avgår från en provisorisk hållplats vid ICA åker jag igenom staden. Ser snabbt in i ett par hus. Några är riktigt fina. De lever sina liv. De känner så himla mycket. Lever sina liv så otroligt mycket. Har sina nätverk av vänner. För ett par sekunder sedan visste jag inte ens att de existerade. Ännu mindre vet de att jag finns. Just i det ögonblicket av en insikt att jag inte finns hinner en frustration spridas i kroppen. Det går över ganska fort. Det är jag och bara jag som gör livet till vad jag vill att det ska vara.

Ännu en gång besökte jag Östra Sjukhuset. Fast, den här gången en annan byggnad. Sjukhuslukten i kombination med de långa korridorerna. Människor i vita och blå dräkter. Ringklockor och låsta avdelningar. Ett fönster med begränsad utsikt. Kala vita väggar. Lika kala leenden från personalen. Vi pratade om destruktiva beteenden. Hur ens egna tankar kan bli verklighet. Fast de inte alls är verkliga. Om drömmar. Om framtid. Det slog mig hur mycket hopp det finns i en så otroligt liten kropp. Hur mycket mod som krävs för att bryta den enda trygghet som finns. Kasta sig handlöst ut i någonting som ger så mycket rädsla. För att inte tala om ångest. Jag skulle vilja ta ett piller och sedan är jag frisk! Älskade, älskade du. Jag vet. Smärtan är obeskrivlig. Som att lämna en vän i ett krig. Annars. Dör du. En sak måste vi komma ihåg. Ett piller skulle aldrig få oss att uppskatta livet på det sättet vi lever det. Nu. Och imorgon.

Fem. Människor. Individer. Unika. Personer som har läst mina, ja, tankar? Det finns alltså själar som väljer att läsa något som varken är romantiskt eller sprudlande glatt. Vilka är ni? Vem är du?

Någonstans hugger det till i magen. Händer och fötter fryser till ett par grader. Mindre. Det blir kallt.

Det sista kvartalet. Mörkare. Känslor. Det går inte. Inte nu. Det är alldeles för sent för att tänka ut en strategisk genomtänkt plan. Kate Nash är grym. Det är så mycket kärlek.

Just nu. I köket. Är de gröna köksluckorna min stora kärlek. Tillsammans med träden utanför. Löven som skiftar färg. Mitt rum. Är fyllt av kärlek (och kläder.) Blåsten skakar av sig alla färglada blad och istället ligger de som en matta på asfalten i en rad jordnära färger.