last bitter song

Regnet öser ner och regnjackan gör varken mer eller mindre nytta. I fotoaffären fick jag med all säkerhet betala överpris för mina bilder och på hemvägen trampade jag i en vattenpöl samtidigt som en bil körde i en annan och jag stod under en kaskad av fontäner.

Det var enkelt.

Drömmar. Framtid. Förväntningar. Oro. Vill veta allting. Vill inte veta någonting. Vill dela mitt liv med någon. Vill bara leva mitt eget liv, själv. Vill ha en trygg framtid. Vill inte vara fast. Allting snurrar och är ytterligheter. Osäker själ men med röster som kräver svar och planering. Som inte finns. Det finns en rädsla för att dö ung. Lev nu, vänta inte, tveka inte. Av alla platser på jorden. Ett dansgolv. Det är alldeles för sent men med ljuv musik. Det sista glaset med vin får kroppen att snurra runt. Med några kvinnor, som jag tycker om. I gryningen kysser jag någon som jag inte kan kyssa imorgon. Imorgon behöver jag det inte.

Två gula löv faller ner på marken framför mig. Ett ekollon är nära att träffa huvudet på mig. Hösten har precis landat. Solen värmer fortfarande ryggen, men det är en annan slags värme. Inte kvävande, utan ja, värmande. Hjälpande. Höst betyder alltid bra ny musik. Och nystarter. Och äppelkakor. Åh, du underbara höst, som du är efterlängtad.

Klockan var runt tre kanske fyra. Bland svettningar och frossa vred jag mig med mitt duntäcke. Tolv timmar senare har ett liv på två fötter känns som en vandring till månen så idag gör täcket sällskap. Idag får allting gå långsamt. Extremt långsamt. Det gör absolut ingenting. Dessutom borde jag dricka coca-cola lite oftare.

Vinden som viner och som gör att mitt hår flyger fram i ansiktet och klibbar fast på läpparna är envis. Som den är på hösten. Bakom en skateboardramp sitter tre av fyra killar och lyssnar på rap, skulle kunna vara eminem. Det är i alla fall så långt mina kunskaper om rap artister sträcker sig. Till dessa toner röker de vattenpipa. Jag tror de är ungefär fjorton år. Den fjärde försöker febrilt uppnå det där tricket på skateboarden men som inte vill lyckas. Hur mycket han än försöker. På min hemfärd på spårvagnen lyssnade jag på Johnossi. Försökte glömma och radera det där. Det svävar runt i kroppen och vill inte riktigt försvinna. Hur mycket jag än försöker.

Luften är varm och solen skiner. Det är eftermiddagsrusning, vägarbeten och frustrerade människor som springer fram längs Bankverein och Aeschenplatz. En kaffe i den ena handen och en barnvagn i den andra börjar jag bli van. En sandwich från Sutter's ligger lite ihoptryckt någonstans och ska bli mellanmål. Tvåhundrafyrtio milliliter vatten och en dosa mjölkpulver. Skaka. Svetten rinner i pannan. Kaffet börjar bli kallt. Ungen dricker inte vällingen. Skriker och gör en avvisande gest. Barnmatsburk med frukt och müsli. Nej, inte det heller. Barnmatsburken med frukt och müsli klär fint ihop med min svarta tröja. Tycker ungen. Jag håller inte med. Har aldrig varit en modemedveten person. På spårvagnen är det trångt. Hatet när ännu en barnvagn ska ta plats syns lång väg. Väl ute på min hållplats suckar jag trött när jag svänger förbi hörnet av Coop. Snart är klockan sex och luften är mindre varm och lättare, bakom tunna moln skymtar jag solen.