last bitter song

Ja. Fem dagar. Ingen aning om det är bra eller inte, orkar inte riktigt bry mig om det heller. Någonstans har tiden stannat. En bit därifrån är den på ständig jakt framåt, tunnelseende. Ett par kvarter längre bort är allting förflutet. Kanske inte beslutsångest mer förvirring.

Nej. Idag går det inte. My Darling YOU! – Spring

Såsom Glasvegas är också Stolen Deer. Inte för att behovet att gifta sig är speciellt starkt idag, mer för att budskapet är så starkt, och då smälter jag, en smula. Stolen Deer – Hearts In Six Parts Of Eight

Det är en trend. Du är inne. Om du bloggar. Det är dyrt, exklusivt och du måste vara rätt. Syns du inte finns du inte men läsa måste du göra. Hyper, trender och det senaste är kräksframkallande. Kåta på uppmärksamhet, ska synas överallt. De har helt missat känslan i skrivandet och svensk grammatik, vad fan är det? Ingen bryr sig, alla snackar och alla läser. En sak är säker; dom kommer kliva på dig igen innan du ens uppdaterat om Ralph Lauren. Ensam, först, nyskapande? Nej, du är bara en i mängden. Känn på den.

Hösten 2007. Konkreta mål och ambitioner. En målmedveten som jag inte har sett, förrän nu. Den är tillbaka och jag tror jag är starkare än någonsin. Likgiltigheten är lite som ett skal, det som inte är värt att beröras av, låter jag mig inte beröras av. Ärligt talat, jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Det är underbart att vara vaken kvart i tre och inte ha någon ångest, ja det här är grymt!

En fin dag. Massor av pepp och värme. En del regn, men det går bra en dag som denna. Lite lättare och imorgon är det lördag.

Under en minut var jag ute och skakade mina sängkläder på balkongen. Under den minuten andades jag också in den friskaste luften som jag har känt på riktigt länge. Det var alldeles ljummet och det luktade sommarregn. Det fick mig att för några sekunder slippa känna den orkeslöshet som bor i min kropp. Det kan ha varit iprenen som tog bort smärtan. Två dagar, när jag behöver tiden som mest, har gått åt till att sova så när som dygnet runt. Det finns ingen energi, helst ligger jag i min säng och den enda jag behöver stå ut med är mig själv. I min säng kan jag drömma tillbaka till London när jag somnade in till The Radio Depts senaste skiva, som har blivit en del av mig. Under en minut slapp jag känna mig destruktiv. Det var den finaste minuten idag.

Allting är fortfarande likgiltigt. Tröttheten är värst. Fan. Det passar inte nu, det är så jävla mycket, överallt. Jag glömmer av mig själv. Orkar ingenting. Hatar att klaga. Fuck. Det finns en av många bra låtar som är så jävla bra att jag vill krama om dem en dag som denna och säga tack för att ni förstår, jag älskar er. Radio Dept., The – Never Follow Suit. Johnossi – Houses.

Den här låten speglar inte min tillvaro, men den är så stark att jag inte kan sluta lyssna. Glasvegas – Fuck You, It's Over

En dröm, en möjlig verklighet och en veckas lycka. Alla björkar har slagit ut och det är grönt grönt grönt. Luften är ljummen, det var längesedan sist. Nuförtiden är ljudet lite väl långt borta och svävar, det är försommaren som flyger iväg med mina ljuva toner. Ögonen läser ord och hjärnan målar upp en berättelse. Väldigt mycket minnen påminner om hur mycket jag tycker om böcker.

Under två dagar har det laddats upp med ny musik. I morgon flyger jag till London.

Magin ligger i luften en lördagnatt. Regnet skapar mystik och det är lätt att andas. Musiken, tonerna och texten har aldrig gjort sig bättre än vad de gör nu. Högar av kaos, drömmar, rädslor och papper få plats i ett och samma rum. Just den här natten gör det inte så mycket. Tillsammans med musiken och mitt blommiga täcke står jag ut med det mesta.

Drömmarna finns i London och de svävar, fritt men de faller inte. En av min män, Lars Winnerbäck tycker inte om England, jag tror att jag gör det. Vi har inte samma relation till det landet, eller kanske, fast på helt olika dimensioner. Just nu så spelar det inte så stor roll ändå, jag hade velat ta med mig honom till London, jag tror att han skulle kunna lära sig att tycka om det. Åtminstone skulle vi ha varandra.

Musik är bäst på natten, min säng är skönast på eftermiddagen. Stolen Deer – Autumn

Om det hade funnits någon högre makt så tackar jag denne för att gårdagen gick bra, till och med riktigt bra. Med mig hem förutom ett leende och lugn fick jag också en teckning, det skulle kunna vara så att det är världens finaste. I morgon börjar vårt musikår med en konsert, jag och Sara. Det är underbart.

Det var ungefär ett år sedan och tre månader sedan. Tiden har gått otroligt fort ändå känns det så otroligt nära. Lukten av sjukhus är inget jag saknar men den är lätt att känna igen. Stämningen går att ta på och meningslösheten kryper nära inpå. I morgon ska jag rymmas i den miljön för att hälsa på en vän, peppa henne säga att hon är fantastisk. En ätstörningspatient räknar med att behöva ha ungefär två år innan hon kan räknas som helt frisk, demonerna i huvudet spökar så länge. Det är inte konstigt att de gör det, spökar alltså. Någonstans funderar jag på om jag inbillar mig att det är jobbigt, att jag överdramatiserar och borde säga till mig själv att skärpa mig. Någon annanstans vet jag hur sträng jag är mot mig själv och en tanke slår mig att det kanske är normalt. Jag vet inte riktigt, men det är tillräckligt läskigt för att det ska kännas i magen. Allt jag vill är att visa hur en bra förebild jag är och hur mycket det lönar sig att bli frisk. Känslan av att vara misslyckad finns där någonstans, jag tror att det kan vara dagsformen. Jag vet att det är ett helvete och att ingenting är värt att offra för det. Ändå, det ger tillbakablickar och en fruktansvärd sorg över att stå utanför och inte kunna hjälpa till. Att inte veta om det jag säger gör någon nytta. Jag brukar tänka att det är bra för mig att få stå utanför och se hur det är och att min fina är trygg i att ha någon som verkligen har varit där och har blivit frisk. Det är det jag fortfarande hoppas på. Det är det jag tror att det är. En natt som denna när det går emot låter jag Shout Out Louds vara vid min sida tills jag somnar. När jag vaknar är jag ännu ett steg mot mina drömmar och ett steg bort från det förflutna.

Min måndagkväll avslutas med Paul McCartneys hyllningssång till John Lennon. Here Today. Med en rädsla och klump i magen  över att skiljas från min vapendragare i sommar väljer jag att dedikera Paul McCartney – Here Today - Live at CitiField, NYC - Digital Audio till Sara. Under nästan ett helt läsår har vi arbetat med vårt projektarbete som är en femtio sidor lång avhandling om brittisk musikhistoria från 60-talet fram tills idag. Med en lättnad över att det är inskickat tror jag att jag kan tala för två om att det också är snudd på sorgligt. Det är nära till att bli tårögd, men jag ler när jag inser hur mycket kärlek och själ det finns i det där förbannade arbetet. Som jag också tycker så mycket om.

Vitsipporna har nästan stängt sina kronbland, jag tror att det blåser för kallt. Av tre vita liljor är det bara en som inte har börjat ruttna, det är också den som står för sig själv. Om majblommor hade vuxit upp ur jorden så undrar jag hur de skulle ha sett ut, eftersom de får en ny färg varje år. Blåklockan påminner mig om min mormor, och det har alltid varit min favoritblomma, för att jag saknar henne, så himla mycket. När hon dog ärvde vi huset och just nu sitter jag där finrummet låg innan, med två icke barnvänliga vita soffor. Ironiskt nog så är det två svarta soffor som finns här istället, av en ren tillfällighet. Eller ett medvetet val av min mamma. Det flög precis förbi en trana utanför fönstret och några solstrålar hann smita emellan molnen. Några minuter innan rann ett par tårar ner för mina kinder. Ett par känslor sipprade fram, som en vitsippa vars kronblad har börjat öppna upp sig. Det är fortfarande för kallt för att fälla ut dem.