last bitter song

Många ord som blir meningar. Meningar som blir texter. Texter som ska bli en bok.

Det är medelhavsvärme, nya matvanor och helt annan musik på radion. Tre små kalvar framkallade någon tår i ögonvrån samt saknaden efter djur. Betydelsen av att alltid ha de runt omkring. Med slutna ögon kröp virvlade bondgårdslukten omkring och ja, det var väldigt fint.

Det var en rörelse. Fragment av saknad exploderar. Längtan, påminnelse om vad som hade kunnat vara mitt. Eller, vårt. Gråta över spilld mjölk har sällan gjort någon lyckligare. Egentligen vet jag inte om det är någon större, hjärtskärande saknad, att utmanas i att för några minuter tänka på allt som var och skulle kunna vara är ett snabbt sätt att se hur mycket man berörs. Det blir en utmaning, en tävling. Ovanan att inte låta sig beröras försöker framkalla saknad och ånger. Skuld. Nej, jag har ingen. Mitt hjärta är ditt att förstöra. Nej, inte den här gången.

Absolut. Allt är bra. Svenska språket är saknat.

Värmen, hettan, ja den går inte att beskriva. Att svettas, klia på myggbett och vrida sig mellan täcket och lakanet är olidligt frustrerande när behovet av sömn bara blir större ju tidigare morgon det blir och ju mer den nya dagen börjar gry. Tragiskt nog är himlen fortfarande för mörk för att skymta en soluppgång. Skenet från datorn är det enda som syns, tur är kanske det när svetten rinner och håret klibbar fast i nacken. Sommarnätterna borde inte få gå till spillo såhär, de borde levas fullt ut, utan några som helst gränser.

En del av packningen ligger framme. Det är bara dagar innan det är dags. Drömmer lite om att skriva på en annan plats, lite som en nyförälskelse, den är hemskt välkommen. Påminnelse, svårt att inte sakna. Hela världen ler när livet precis har börjat.

Bara enkelbiljetter. Väldigt mycket känslor, på fel ställen. Minst lika mycket inte känslor, på fel ställen. Eller, förresten, fel för vem? Rätt för vem? Rätt för mig.

En vecka i en stad som under mina viktigaste år har kommit att bli min sommarstad. Under gymnasietiden har tre somrar tillbringats uppe i de dalsländska skogarna. Musik i mängder, ännu mera sol och alltid fint sällskap. I min säng i mitt rum i mitt hus är kläderna upptvättade och nedpackade på nytt. Ett liv som börjar ta form i olika resväskor. Tanken är något frustrerande och ovan men fan vad det passar mig. Rastlös själ med stora drömmar, mina minnen i hjärtat är tyngre än min resväska.