last bitter song

Igår hittade jag min lillasyster med en av mina band t-shirtar i soffan. Idag stack hon in sitt huvud och undrade om jag kunde fläta hennes hår. Igår skrattade jag åt min brors sarkastiska och underfundiga kommentarer. Idag låg vi i min säng och kollade på Youtube-klipp. Syster älskar rosa och vill leka, jämt. Jag älskar blått och umgicks helst med vuxna än barn. Bror är sportig och disciplinerad. Jag har inget bollsinne och är väldigt lat. Mina bästa vänner är storasystrar. Samtidigt kan jag inte umgås med storasyskon som tar sin roll på alldeles för stort allvar. Många gånger har jag tagit hand om mina syskon, som en mamma. Beskyddarinstinkten. Somliga dagar driver de mig till vansinne. Då vill jag bestämma över dem som storasystrar får göra. Då vill jag att de ska göra som jag säger. Storasyster bestämmer. Idag när jag flätade minstingens hår kom jag på mig själv om hur mycket jag gillade att just bli tillfrågad om jag kunde fläta. För henne är jag världsmästare i att fläta, hon ser inte att de är lite ojämna. För henne är jag världens bästa storasyster. Jag är världsmästare i att vilja vara bäst, helst på allt, men idag räcker det med att kunna glädja lillasyster med ett par ojämna flätor.

Sitter insvept i en lila luddig filt. Teveprogrammet En unge i minuten står på och jag sitter nästan med munnen öppen och bara stirrar. Det känns så himla avlägset och långt bort tills det skulle kunna vara jag, en evighet. Undrar varför jag ens kollar, är inte fascinerad av ungar, speciellt inte så ofta som en i minuten... Förstår inte de som är med i programmet och vill bli filmade under förlossningen. Det är rädslan för framtiden, för att bli vuxen och det enorma allvaret som gör att jag hatar programmet. Det är reklam. Blöjreklam och kök för de blivande föräldrarna. Vill dö lite. Vill inte bli vuxen och planera förlossning. Vill ligga i sängen en söndag och tycka synd om mig själv för de alldeles för många glas vin jag drack. Vid närmare eftertanke, det är precis det jag ska göra. Många år framöver.

Äntligen närmar sig den här veckan slutet. Vet inte om jag kan beskriva hur långsamt det har gått. Alla dagar är som en grå sörja, jag kommer inte ihåg vad som skiljde måndagen och tisdagen åt. Tårar har runnit och många koppar med te har druckits. Ögonen har stirrat sig blinda in i väggen eller på något program på teven. Långa och många promenader, ingen sträcka var för lång, snarare för kort. En veckas isolering. Det var vad som behövdes. Idag, den elfte mars är det färdigt. Jag är klar. Mitt liv har börjat spela igen, jag har tryckt på play.

Klockan brukar vara någonstans mellan halv åtta och åtta. Mamma eller lillasyster kommer in och viskar att vi åker nu, jag ringer sen. Hunden hoppar upp i sängen och svansen viftar som om det vore sista gången. Om mamma har tur väser jag något livstecken innan jag somnar om igen. Ungefär en timma senare har jag fått upp ögonen och kan själv se snöovädret utanför fönstret. Duntäcket bidrar med en värme så att jag mer än ofta vaknar svettig. Nu det senaste med en kombinerad huvudvärk. Därför ligger det nu alltid en ipren jämte mitt glas med vatten. Numera alltid förberedd. Kickstartar mina morgnar med en ipren. Någonstans känner jag själv att det inte är optimalt, men just nu, tar jag hellre en tablett än att ha ont. Hunden ligger fortfarande kvar i sängen, jämte mig eller på mig. Värmen han utstrålar är ovärderlig och jag kan klappa honom i timmar. Sedan hoppar han ner och lägger sig på golvet, jag tror att han också blir varm av mitt duntäcke. Då går jag och kokar kaffe. Klockan är snart elva och det snöar fortfarande.

För en månad sen var utsikten vita stränder och blåa hav. En sådan där resekatalogsdröm. Solen sken från tidig morgon till sen kväll. Inga moln, bara en ordentligt blå himmel. Vi åkte till de stränder som vi ville och där kunde vi tillbringa en hel dag. Vågorna var höga och vattnet alltid klart. Idag är det ett sådant grå-och-trist-ta-mig-här-ifrån-väder. Snöovädret varade ett par timmar och jag beskådade det från mitt fönster och kände på några flingor när jag hämtade tidningen i morse. Nu är himlen fyra nyanser av grå. Insikten såhär i ett iskallt IKEA-land är någonstans att hur fint någonting än är, blir det vardag. Stränder betydde ingenting mer än sand och vatten för mig. Jag tror att jag är den enda i detta land som njuter när jag får gå ut med en tjock jacka och ett par vantar.

Har skrivit två utkast, inget är bra nog. Jag hatar tisdagar, det går inte ens att skriva.

Skrivandet flödar inte, just nu nej. Det samlas koppar, glas och gamla tepåsar i hela mitt rum. Dammet syns alldeles för väl i morgonsolen. Papper, påsar och kläder trängs med mig i sängen. Från min favoritplats i sägen ser jag två fotografier; det ena på hunden. Det andra på mig och min bästa vän. Det var studenten i juni 2010. Direkt efter utspringet. Bilden är tagen mitt i ett ögonblick, när champagnen fortfarande sprudlade omkring i kroppen och någon annan avgångsklass sprang ut till ett rökmoln som syns i högra hörnet. Fotografiet fick jag inramat innan min resa till Schweiz i somras. I Australien var det med, nu står det återigen inramat.  Nu spelar det ingen roll att skrivandet inte flödar, den bilden säger mer än tusen ord.