för att leva mitt liv
De sista dagarna i februari. Helt jävla apatisk. I en säng med en dator. Att skratta är ett minne blott och en rörelse som inte längre sitter i ryggmärgen. Någonstans är det helt jävla meningslöst. Någon annanstans är det det som behövs. Lära sig att stå ut med en känsla och att vara i den. Kanske är det inte så meningslöst, trots allt.
förlåt
Med risk för att göra utlåtanden som jag kommer bistert få ångra låter jag några sånger få stå för budskapet.
har du sumpat din sista chans
Akustiska versioner av och med Lars Winnerbäck. Jag fick gråta ut i en famn. Fråga varför det alltid är jag som förstör. En mindre tragisk version av Bridget Jones som tröstar sig med choklad (dock likörtryffel och romrussin för att de andra var uppätna...) och ser på film för att minnas hur det är att skratta. På vägen hem, när jag dansade hem på en isgata med The Kooks i öronen log jag smått för mig själv och kände mig trots allt harmonisk, ja, det är rätt ord.
viska att du kommer tillbaka
Jag drar min kofta runt överkroppen och känner av kylan från fönstret som är öppet. Utanför fönstret har det börja töa och bilarnas däck i slasket överröstar nästan mina tankar. Framför mig sover min hund och jag börjar ana en svag doft av kaffet som snart är färdigt.
Motivationen till det som en gång var min biljett på väg mot ett nytt äventyr är borta. Jag orkar inte kämpa utan funderar mest över meningen med livet. Jag vet att jag börjar bli vuxen, det är nu som det mest extrema i mina tankar ska mötas, och blandas. Detta kommer förmodligen inte leda till att en miljon människor dör av översvämningar eller att jag orsakar ett kärnvapenkrig. Så, vad är jag rädd för? Att tappa fotfästet, att förlora mig själv. Att jag kommer att bli ett montage av ihop lappade klyschor. För, om det nu är svårt att veta vem jag är med hjälp av mina extremer hur svårt ska det då inte bli när jag ska föra detta samman? Med största sannolikhet är jag redo för att
Någonstans hör jag en fågel kvittra. Koftan har halkat ner på axeln och jämte mig har jag en kopp kaffe. Tiden har förflyttat sig med ungefär sju minuter och än har jag inte blivit dömd för två hedersmod.
alla dansar och ler
Finaste besökare. Jag vet att det inte brukar vara så många som kikar in i min hjärna, eller hjärta för den delen. Jag bestämde mig en dag för att chansa, hoppa och tro att jag kommer att klara det. Det är precis det jag har gjort, hoppat alltså. Kanske några av er kommer fortsätta att läsa, trots att jag är lite anonym. Det är med glädje som jag såg att jag hade upp emot trettio unika besökare. Kära ni, idag tycker jag att Timos Fear No Darkness Promised Child är en given låt.
Idag har jag känt mig som en prinsessa för några minuter, jag har haft på mig min blåa balklänning. Väldigt lång, lite volanger och halterneck. Jag snurrade, klänningskjolen flög och jag log.
ett glas
En sjuttonåring har samlat sina närmaste upp till dans. Det är en uppslutning som jag vet inte riktigt vet hur jag ska ta ställning. Jag tror att det räcker med att några av mina finaste vänner är där.
inspirera läsa drömma
Mina musikälskande vänner, http://mondaytuesday.blogg.se/ är bloggen för oss musiknördar. Efter att ha skummat igenom hela arkivet tror jag nog att jag borde flytta till Glasgow.
Det är lilla lördag. Musik, kaffe, bra tidning och lite böcker. Jag trivs och överlever denna onsdagen också.
Mando Diao
Gustaf Norén. Björn Dixgård. Carl-Johan "CJ" Fogelklou. Samuel Giers. Mats Björke.
Det är männen som visade mitt hjärta vad musik är. Min första konsert var våren 2008, Lisebergshallen, Göteborg tillsammans med Sara (Hon som introducerade mig för Mando Diao. Vi som idag gör ett projektarbete om brittisk musikhistoria. Jag tror att Mando Diao förde oss samman). Jag tror att det var någon gång i mars. Jag var inte så inlyssnad och ingen van konsertbesökare. Jag tror att det var där jag blev frälst, i musiken. Sommarlovet samma år blev min första festival med ännu mer musik, ännu mer konserter och mitt liv började nu att fyllas med musik, jag tror att jag började att andas musik.
På tal om brittisk musikhistoria, missa inte Mandos tolkning på Hard Day's Night med The Beatles.
Man brukar prata om den första kärleken. För mig är det Mando Diao. Det var de som gjorde mig svag för manliga indierockband.
Under den senare tiden har jag låtit min första kärlek vara som en del av mitt hjärta. Idag, nu har jag väckt den delen till liv. Jag peppar Mando Diao, jag ska peppa er. Jag länkar en låtlista till mina favoriter.
I sommar spelar Mando Diao sin enda festivalspelning på Peace & Love festivalen och jag ska vara där, jag ska se deras enda sommarspelning. I höst kommer jag att åka iväg och jag vet inte hur länge. Det är otroligt viktigt för mig att ha med mig mina största kärlekar som minnen.
Det kommer aldrig spela någon roll vad jag kommer lyssna på för musik, Mando Diao kommer alltid att vara min första kärlek, som visade mig vad musik är. I'm old but I need you as much as yesterday.
lämna namn och telefonnummer... och musiksmak!
Solens strålar i snön gör det näst intill outhärdligt att se, men de värmer. Bussen är som vanligt sen men hinner som vanligt ikapp tidtabellen och kör in de sista minuterna. På en mottagning pratas det om livet, om boost och om framtid. Solen lyser fortfarande men jag behöver inte kisa.
vi var konstnärer
fan. helvete. jag minns. jag vill inte minnas. blackout. det funkar inte. minns bara allt ännu mer tydligt. en röst säger mig ser du hur roligt du har det nu?
medan jag faller
Musiken håller uppe den lilla entusiasm som finns kvar, kanske gör den den lite större. Verklighetens scenario att vara ensam bedövas en smula men en refräng senare är den dubbelt så stor. Musiken är nu det enda som jag vet står vid min sida, tills döden skiljer oss åt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta, för att jag har någonting vid min sida. Gråta, för att musiken aldrig kommer att kunna ge mig den närhet som jag önskar mig, så jävla mycket.
Tiden kan förverkliga. Tiden kan förpesta. Tiden får mig att tänka på döden, visst är livet en transportsträcka? Om jag för ett år sedan hade vetat ett jag ett år senare skulle sitta lite mera ensam, lite mer tvekande på vad det är för mening med livet hade jag kanske tagit hand om det som var det finaste jag visste. Men, eller är det en indikation på att jag ska ta vara på livet och leva mer nu. Är det inte för sent?
Det yttre ler, tänker att det bara är att bita ihop, kämpa hårdare och livet är så mycket längre än arton år. Om tiden går ett tag och man väntar och ser är det inte alls så. Bryter ihop, faller, orkar inte kämpa och arton år är en evighet och alldeles för länge.
Jag vill bara vara bäst. Bäst är inte längre ett super lativ, det är det lägsta jag kan bli. Ett slag i ansiktet. Musiken hjälper mig att resa mig upp och tiden, ja, den ska väl läka alla sår. Jag är en vinnare, jag har flest ärr. När ärren är tillräckligt tydliga och många kanske ingenmanslandet mellan det yttre och det inre har försvunnit. Det är nu jag och verkligheten har blivit vänner.
det gick för fort
Det var inte alltför längesedan som livet var det finaste som fanns. Det var då jag hade allt som jag kunde önska mig. Det var också då som jag kunde skratta mig igenom dagarna, kvällarna och nätterna. Det var då jag visste att det fanns en klippa att luta sig mot. Det var då jag visste att det fanns någon som såg mig som en vinnare i varje lopp jag förlorade.
För varje sekund som går vaktar jag mitt liv. Ett heltidsarbete att hålla en fasad uppe som står på en instabil grund med ännu mer vingliga väggar. Tiden är inte längre ett utrymme för att uppfylla drömma, för varje sekund som går ser jag allting som jag hade kunnat förverkliga.
Förlåt för att det blev som det blev. Ska vi passa ihop två kantiga pusselbitar i min säng?
ingen ängel
Det finns ingenting som heter fred. Jag orkar egentligen inte skriva när jag måste stressa ihop något, men det är så himla härligt att få skriva av sig att jag vill och gör det ändå. Detta är inte heller fred. Kanske snarare ett krig, en kamp mot klockan och att inte vara sen. Att inte förlora sig själv, att jag vet att jag kan tappa mig mer och mer ju mindre jag skriver. En kamp i att bevisa att jag måste skriva för att vara jag. Det finns ingenting som heter fred. Jag saknar att ta ut mina svängar och snurra så mycket som jag vill. Jag gillar inte att erkänna för mig själv att jag har tappat fotfästet.
Jag tror att det är lite befriande att få ge en låt som jag lyssnar på, det hjälper att förstå mig själv, tror jag. Damien Rice. Dido. Det är vackert och melankoliskt. Avskalat och naket. Ungefär som mig själv. Har lite svårt att se mig själv som avskalad och naken, får mer en känsla av att jag är vadderad med lögner.
ja herrn, det var jag
Jag ska skriva en bok. Jag ska lära alla allting jag vet om att överleva, om att aldrig ta den enkla vägen och att vinna.
ring mig om du behöver en andra chans
Ikväll lyssnar jag på Lars Winnerbäck för att jag tycker om honom.
hon är ett pappersflygplan
Ta dig upp. Försök hårdare och du lyckas. Ironiskt nog är det den fjortonde februari och jag tänker inte tipsa om I Will Always Love You med Whitney Houston. Jag kan faktiskt erkänna att jag är ensam på alla hjärtans dag, i år. Eller vänta lite, det är jag faktiskt inte alls. Jag är omringad med så himla vackra människor, ja. Jag är faktiskt inte alls ensam alls. Att känna sig ensam är en annan sak. Möjligt en värre känsla, men det är i sådana här lägen som man får se till det som är ren konkret och sann fakta. Inga inbillningar. Att känslor är starkare än fakta är sant.
det är allt jag har att säga
alla drömmar ryms i en kopp te
På ett bord står en vas med rosa tulpaner, en morgontidning och två tekoppar. Hon skrapar ihop några brödsmulor. Det är väl ingen som bryr sig om några brödsmulor?
jag brukade vara ditt största fan
Det är en sådan hemsk känsla att ha gjort allt och fått tillbaka...ingenting. Svalt en stolthet och gjort en uppoffring för ingenting. Det är inte konstigt att hoppet försvinner och att lita på någon vore lika rimligt som att vinna trehundra miljoner, varje dag. Det finns inte. Det är helt omöjligt. Jag trodde att jag hade lärt mig något. Jag trodde att jag hade övervunnit min rädsla för att bli ensam när jag vågade känna igen. Hur kan det varje gång vara jag som har fel när jag säger att ensam är stark? När det faktiskt finns bevis (om och om igen) på att jag blir så svag tillsammans med någon.
Jag kommer inte att underrätta några större mirakel i natt, trots att jag idag den nionde februari har varit arton år i ett halvår.
aldrig ensam
Det finns en melodi som aldrig slutar att spela. Jag kallar den för tidlös och magisk, jag vet inte hur det är med dig.
Om jag kunde lova dig att alltid stanna kvar, vid din sida skulle jag skrika ut det över staden, som ligger under ett flor av sorg. Kyrkan står fortfarande lika spöklik som igår och den släpper inte in någon.
Ett par hundra meter ner finns en transport till ett nytt liv, någon annanstans men jag kommer aldrig kunna lova dig att jag stannar.
Melodin slutar aldrig att spela, likaså stillas aldrig mitt behov av att vara på flykt. Det är ett sätt att sakta döda mig själv eller en evig kamp till att överleva, det är onekligen lika sorgligt.
Ett hjärta som en gång öppnade sig för att lära sig att känna, kärlek. En port som stängdes för att rädda den lilla tro som fanns kvar. På att du skulle vara annorlunda. På att jag skulle lära mig le.
Melodin slutar aldrig att spela. Vad du kallar den bryr jag mig inte om, jag kallar den för tidlös och magisk.
livet är en enda kamp för värdighet
Att vara perfektionist tar på krafterna. Har suttit hela min dag och arbetat med två olika inlämningar. Klockan är typ 02.00 och jag är klar, nu. Ögonen kliar och linserna skaver. En vecka kvar i skolan innan det är uppladdning. En vecka i en ny miljö tror jag kommer vara bra.
Det är inte lätt att hantera förväntningar och press från olika fronter. Jag hatar att säga Nej, jag kan inte, jag orkar inte. Hade jag kunnat det hade jag inte suttit uppe tills jag knappt kan se. Jag har haft en låtlista som har peppat mig bland annat den här låten Tomas Andersson Wij – Vi är värda så mycket mer . Den låtlistan har jag döpt till Det finaste jag vet. Hur fint låter inte det? Jag lyssnar på det finaste jag vet. det finaste jag vet. Ja, ni får hela min lista. Om den kan hjälpa mig att ta mig igenom en söndag så är det värt att prova om den kan rädda upp er på en måndag.
Min mammas sjal luktar mamma, det är en trygghet. Jag och sjalen ska nu gå upp till mitt rum, min säng och somna till Love Actually.
jag ska hitta en väg, och klara det
Jag är en principfast människa. Ja, det är jag. Men jag har faktiskt lyssnat på Alicia Keys idag, jag tror att den låten är en radio hit. Jag vet inte riktigt. Egentligen känns det lite konstigt att lyssna på en sådan låt men jag tycker att den var ganska bra. (Är ju principfast så skulle nog inte gå att erkänna att klart och tydligt att ja, den är bra.) Var tvungen att gå in på Rix Fm och se hur den låg till, den fanns inte bland de mest spelade låtarna, bra. Nu ska jag lyssna med lite bättre samvete. Jag gillar att vara en principfast människa och nu ska jag fortsätta lyssna på band of horses.
dansa dansa dansa
Jag har sett människor göra det de brinner för. Det är så otroligt vackert. Det blir ännu vackrare när jag vet att de gör något jag aldrig skulle kunna komma i närheten av, ändå kan jag nudda vid deras lycka. Det är fint.
Ändå. Perfektion. Prestationsångest. Jag vet inte för vem eller vad jag kämpar för. Kroppen har börjat säga i från. Hur får jag någon att förstå som inte vet hur det känns? Jag tror att en erfarenhet säger mer än tusen ord.
ingen kommer att älska dig mer än vad jag gör
Jag tänkte lite på Fucking Åmål, och kände mig lite bättre. Annorlunda pepp med Linnea, jag vet inte riktigt hur vi lyckades men jag lyckades känna att allt var under kontroll och vi skrattade. Jag hånade Per Gessle och skrev lol. Jag sitter och skrattar för mig själv och vi tycker fortfarande att vi är lika roliga.
Det här är ingen fin text med vackra ord och målande beskrivningar, jag vet, Tyvärr. Det jag vill lyfta fram är att med tack av en jordnära vän som är väldigt mycket mer realistisk än mig och musik så tog jag igenom mig den här kvällen, och avslutar med att le.
Band of Horses – The Funeral , lyssna.
tappar du taget? kämpa hårdare
Om du lämnade mig nu Lars Winnerbäck feat. Miss Li. http://www.youtube.com/watch?v=9pk3J9-1-UA
Miss Li är en fantastisk människa (jag har hört flertal intervjuer med henne så jag kan med all rätt säga att hon är en fantastisk människa). Miss Li är vacker. Miss Li kan sjunga. Tillsammans med Lars Winnerbäck har de gjort den här vackra låten. Så skör att den nästan spricker. Ett mästerverk. Något av det finaste jag har hört.
Lyssna på låten. Lyssna på instrumentens melodier. Lyssna på textens gåtfullhet. På låten som helhet. Melodi och text tillsammans. Jag kom på vilka jag aldrig ska lämna, ensamma.
jag vet. hon vet.
Min underbara låtlista jävligt indie och snö-oväder. En kopp te mitt i natten och rostade mackor. En vän på andra sidan datorskärmen som precis som jag tar ett steg för att komma nära sanningen, tack Madde. En frustration över att aldrig bli tagen på allvar, aldrig se det som det verkligen är.
Kaffet i en kopp som är alldeles för stor och jämte står det en låda med drömmar. Bildligt talat. Drömmar och framtid utanpå. Drömmar och framtid inuti. Ett fotoalbum med minnen från 2009 från min finaste Sara.
