medan jag faller
Musiken håller uppe den lilla entusiasm som finns kvar, kanske gör den den lite större. Verklighetens scenario att vara ensam bedövas en smula men en refräng senare är den dubbelt så stor. Musiken är nu det enda som jag vet står vid min sida, tills döden skiljer oss åt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta, för att jag har någonting vid min sida. Gråta, för att musiken aldrig kommer att kunna ge mig den närhet som jag önskar mig, så jävla mycket.
Tiden kan förverkliga. Tiden kan förpesta. Tiden får mig att tänka på döden, visst är livet en transportsträcka? Om jag för ett år sedan hade vetat ett jag ett år senare skulle sitta lite mera ensam, lite mer tvekande på vad det är för mening med livet hade jag kanske tagit hand om det som var det finaste jag visste. Men, eller är det en indikation på att jag ska ta vara på livet och leva mer nu. Är det inte för sent?
Det yttre ler, tänker att det bara är att bita ihop, kämpa hårdare och livet är så mycket längre än arton år. Om tiden går ett tag och man väntar och ser är det inte alls så. Bryter ihop, faller, orkar inte kämpa och arton år är en evighet och alldeles för länge.
Jag vill bara vara bäst. Bäst är inte längre ett super lativ, det är det lägsta jag kan bli. Ett slag i ansiktet. Musiken hjälper mig att resa mig upp och tiden, ja, den ska väl läka alla sår. Jag är en vinnare, jag har flest ärr. När ärren är tillräckligt tydliga och många kanske ingenmanslandet mellan det yttre och det inre har försvunnit. Det är nu jag och verkligheten har blivit vänner.
Kommentarer
Postat av: pernilla
fint skrivet!
Postat av: Ida
utan musiken skulle inte jag vara någonting
Postat av: Hanna
OJOJ så bra skrivet! Känner så igen mig i allt du skriver!
Postat av: Jenny
Låter som jag, fast annorlunda.
Tack.
Trackback
