har du sumpat din sista chans

Akustiska versioner av och med Lars Winnerbäck. Jag fick gråta ut i en famn. Fråga varför det alltid är jag som förstör. En mindre tragisk version av Bridget Jones som tröstar sig med choklad (dock likörtryffel och romrussin för att de andra var uppätna...) och ser på film för att minnas hur det är att skratta. På vägen hem, när jag dansade hem på en isgata med The Kooks i öronen log jag smått för mig själv och kände mig trots allt harmonisk, ja, det är rätt ord.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0