aldrig ensam
Det finns en melodi som aldrig slutar att spela. Jag kallar den för tidlös och magisk, jag vet inte hur det är med dig.
Om jag kunde lova dig att alltid stanna kvar, vid din sida skulle jag skrika ut det över staden, som ligger under ett flor av sorg. Kyrkan står fortfarande lika spöklik som igår och den släpper inte in någon.
Ett par hundra meter ner finns en transport till ett nytt liv, någon annanstans men jag kommer aldrig kunna lova dig att jag stannar.
Melodin slutar aldrig att spela, likaså stillas aldrig mitt behov av att vara på flykt. Det är ett sätt att sakta döda mig själv eller en evig kamp till att överleva, det är onekligen lika sorgligt.
Ett hjärta som en gång öppnade sig för att lära sig att känna, kärlek. En port som stängdes för att rädda den lilla tro som fanns kvar. På att du skulle vara annorlunda. På att jag skulle lära mig le.
Melodin slutar aldrig att spela. Vad du kallar den bryr jag mig inte om, jag kallar den för tidlös och magisk.
Kommentarer
Trackback
