den här stan drar ner oss till botten av ån
Ett landskap målat av höstens färger flyger förbi utanför tågfönstret. Flera små hus där jag undrar hur det känns att leva sitt liv. I ett sådant. Hus. Någon annan stans. Tåget anländer till en verkligt grå station. Utanför är det ombygge av stationen. Solen lyser fortfarande men ute är det så grått att den svartvit teve ger mer färg. På bussen som avgår från en provisorisk hållplats vid ICA åker jag igenom staden. Ser snabbt in i ett par hus. Några är riktigt fina. De lever sina liv. De känner så himla mycket. Lever sina liv så otroligt mycket. Har sina nätverk av vänner. För ett par sekunder sedan visste jag inte ens att de existerade. Ännu mindre vet de att jag finns. Just i det ögonblicket av en insikt att jag inte finns hinner en frustration spridas i kroppen. Det går över ganska fort. Det är jag och bara jag som gör livet till vad jag vill att det ska vara.
I rondellen ser jag solnedgången och ser i profil en vägskylt och det ser så himla vackert ut. Den här gången låter jag mig inte luras av en vacker solnedgång. Den här staden har jag besökt ett antal gånger under mina tonår. Och här skulle jag aldrig vilja leva mitt liv. Så därför låter jag människorna som jag ser igenom fönstren leva sina liv. Precis som de vill.
Kommentarer
Trackback
