jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
För ungefär ett halvår sedan var min kropp en enda stor känslo-fylld-bomb som när som helst skulle kunna sprängas. Glädje kunde blandas med sorg som blandades med ilska. Ett halvår senare försöker hjärnan få kroppen att känna. Ord som ska beskriva känslor saknar mening. Verkligen. Allt är så himla avtrubbat. Utom nervositeten. Är det något jag är så är det nervös. För det mesta. För att resa. För att känna. För att inte vara tillräckligt bra i andras ögon. För att inte vara bäst.
Förresten, vad paradoxalt. Livrädd för att ha tappat alla känslor. Nervös för att känna. Det finns ett samband. Ännu en gång har jag inte hittat balansgången, gråskalan mellan det här. Det är som förr. När allt var antingen svart eller vitt.
Kommentarer
Postat av: linnea
du är bäst
Postat av: Marcus Å
Du beskriver det så bra. Hoppas du mår bra iallafall? :)
Trackback
