någon gång måste du bli själv

Ännu en gång besökte jag Östra Sjukhuset. Fast, den här gången en annan byggnad. Sjukhuslukten i kombination med de långa korridorerna. Människor i vita och blå dräkter. Ringklockor och låsta avdelningar. Ett fönster med begränsad utsikt. Kala vita väggar. Lika kala leenden från personalen. Vi pratade om destruktiva beteenden. Hur ens egna tankar kan bli verklighet. Fast de inte alls är verkliga. Om drömmar. Om framtid. Det slog mig hur mycket hopp det finns i en så otroligt liten kropp. Hur mycket mod som krävs för att bryta den enda trygghet som finns. Kasta sig handlöst ut i någonting som ger så mycket rädsla. För att inte tala om ångest. Jag skulle vilja ta ett piller och sedan är jag frisk! Älskade, älskade du. Jag vet. Smärtan är obeskrivlig. Som att lämna en vän i ett krig. Annars. Dör du. En sak måste vi komma ihåg. Ett piller skulle aldrig få oss att uppskatta livet på det sättet vi lever det. Nu. Och imorgon.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0