last bitter song

Vitsipporna har nästan stängt sina kronbland, jag tror att det blåser för kallt. Av tre vita liljor är det bara en som inte har börjat ruttna, det är också den som står för sig själv. Om majblommor hade vuxit upp ur jorden så undrar jag hur de skulle ha sett ut, eftersom de får en ny färg varje år. Blåklockan påminner mig om min mormor, och det har alltid varit min favoritblomma, för att jag saknar henne, så himla mycket. När hon dog ärvde vi huset och just nu sitter jag där finrummet låg innan, med två icke barnvänliga vita soffor. Ironiskt nog så är det två svarta soffor som finns här istället, av en ren tillfällighet. Eller ett medvetet val av min mamma. Det flög precis förbi en trana utanför fönstret och några solstrålar hann smita emellan molnen. Några minuter innan rann ett par tårar ner för mina kinder. Ett par känslor sipprade fram, som en vitsippa vars kronblad har börjat öppna upp sig. Det är fortfarande för kallt för att fälla ut dem.