last bitter song

Det kallas nyårsångest. Det nya året ska firas och bli den bästa kvällen på hela året. Tror dem. Jag ligger och vrider mig bland lakanen på nyårsaftons morgon. Min största önskan är att somna in och vakna upp i mitten av januari när all hysteri har lagt sig. Om jag bara visste hur mycket jag lurar mig själv. Nyårskvällen och natten kommer att förfölja mig som en tickande klocka.

Människan är min största fiende. Jag vill bli isolerad. Bara jag. Ingen annan.

Tårarna rinner ångesten kommer och depressionen har redan svept om mig.

Jag vill ha alkohol, något starkt som kommer att bedöva alla mina känslor. Icke. Innan jag tar mig an denna ödesdigra afton får jag till slut tag på ett glas champagne. Champagnen dämpar all ångest som vill ut och jag kan skjuta på mina problem ett tag till.

Det kallas anorexi. Mitt nya år börjar med en sorts schizofreni, det har flyttat in en andra själ, Djävulen, som ser till att hålla kontroll på mina känslor genom maten. Min andra själ intalar mig själv att jag inte behöver fett, att jag är så mycket starkare än alla andra.  Jag har en styrka som andra saknar . Jag kommer att klara mig! Bara så att ni vet!

Jag älskar att höra att jag ser liten ut, jag blir tillfredsställd. Jag älskar att kunna styra mina tankar med maten samtidigt som jag tappar kilon som träd tapper löv på hösten.

Jag fryser och virar duntäcket om mig. Mina tänder skakar av köld. Jag har inget underhudsfett kvar, jag fryser konstant. Men det hindrar mig inte. Ämnesomsättningen ökar dessutom. Jag är härdad.

Det kallas styrka. När jag inser att mitt liv kommer att rasa ihop som ett korthus om jag inte snart får hjälp. När jag inser att jag inte kommer att bli lycklig ju mer kilon som faller bort. Jag har insett att jag behöver hjälp. Min andra själ kommer att bli sparkad. Jag har bjudit in en ond Djävul som lurade mig för mig själv. Jag blev lurad av mig själv. Jag blev lurad till att ta ett steg och falla fritt utan vetskap om jag skulle klara mig eller inte, jag spelade med mitt liv som insats. Jag faller längre och längre. Väl där nere på marken får jag hjälp upp eftersom att jag inte kan se efter mig själv. Nu har jag fått hjälp att stå upp. Tack Mamma. Tack Pappa. Tack mina närmaste vänner och min andra hälft, min pojkvän. Tack för att ni såg till att jag fick läkarvård. Tack för att ni alltid stod bakom mig.. Nu är det jag som ska ta det första stapplande steget. Tillbaka till verkligheten. Bort från den andra själen, Djävulen.

Det kallas comeback. Efter nyårsångest, anorexi och styrkan så kommer den. Min Comeback. Jag har hittat min motivation som gjorde att jag började orka att kämpa. Min skyddsling. Min hundvalp, flyttar in hos mig i maj.

Drivkraften hittade jag sedan i mina två största intressen. Musik och att skriva. Musikjournalist.. För att lyckas måste jag bli stark och frisk. Jag vill! Jag vill leva!

Jag har också åter fått upp ögonen för de som stöttade mig till att våga ställa mig upp. Att förstå att jag måste lita på mig själv för att kunna älska mig själv. Med mina bra sidor och med mina sämre sidor. Jag är inte mer än en människa. Jag tog ett felsteg men har hittat vägen tillbaka. Den vägen som kommer att hålla mig borta från den onda Djävulen. Så länge som tron på mig själv finns. Att se sina brister men förstå att alltid kommer att finnas där, vare sig jag vill eller inte. Jag hittade motivationen, drivkraften och tillsammans med att jag vågade ställa mig upp är jag starkare än någonsin och nu är jag redo för en comeback!

Jag firar min comeback i en vårsol i mars när ångest, depression och anorexi smält bort med snön. Nu behöver jag inget starkt, jag behöver inte dämpa några känslor, det räcker med ett glas champagne för att fira. Jag är på väg tillbaka. Starkare än någonsin.