last bitter song

Somliga dagar passar sig inte för vackert utformande texter om livets gåtfullhet. Så därför:
alldeles för lite sömn. en jävla förkylning som drar ner min prestationsförmåga och min sociala kompetens. alldeles för svårt englska prov. alldeles för dåligt 2nd Draft of Report. Sammanbrott i skolan, varför prestera när det aldrig får resultat. Screw you. Bultande huvudvärk och en hel dag framför mig med människor. Fan, vad jag älskar livet. tackar bon iver och arctic monkeys för min bästa support. w h a t  s o  e v e r

Det är en sen måndagkväll och hon har fortfarande inte pluggat så mycket som hon borde. Eller städat. Eller duschat. Men hon har hållt mina drömmar vid liv. Hon har lyssnat på flera melodier och flera texter. Hon har förklarat för sina vänner att hon älskar dom. Att hon aldrig tänker släppa dom. Att de är de finaste som finns. Hon har börjat göra sig klar för att så småningom lämna landet. Ge fan i småstadsskiten. Hon kommer att lyckas.

Jag har inte tid att skriva. Inatt börjar mitt och min väns äventur till ett annat land. hejdå!

Vad jag hatar att känna känslan men Jag då? Speciellt när den bara dyker på utan anledning. och sköljer in över kroppen som en kukong och inte tänker spricka.
Jag ska istället gå omkring med att undra vem som glömde mig. Det är ingen känsla som jag kan trycka bort för jag vet att den finns. Senast idag pratade jag med min psykolog om att vilja ha bekräftelse. Att bekräftelsebehoven är så stora att jag skulle vara för krävande att ha och göra med i en relation. Det finns ingen som skulle orka berätta för mig hur fin jag är.
Vi reflekterade sedan, tillsammans hur jag har blivit säkrare i mig själv. Att jag numera hinner tänka igenom mina beslut och inte bara handla efter känsla.

Jag har lyckats finna ett litet inre lugn i mig själv. Att tro på mig själv. Att inte komma fram i livet på andra som får stödja mig och hjälpa mig att komma framåt.
Jag börjar klara mig själv nu. Ändå kom en känsla av att vara bortglömd, bortvald och ensam. Det är en sådan bekant känsla. Nästan att jag skulle vilja säga att den är som en del av mig. Jag vet att det låter sorgligt. Dessutom känner jag mig otrolig schizofren när jag försöker skriva så att ni får ett hum om vad som rör sig i mitt huvud. Jag vet inte om jag lyckas men jag försöker. Ibland tror jag att det får räcka. Med att försöka.

Ikväll lyssnar jag på Bon Iver - Skinny Love och finner mig i att livet inte är enkelt.

När allting kommer omkring så är jag inte ensam egentligen. Jag har världens finaste vänner. Jag har en underbar familj. En underbar hund. Det hjälper att tänka så. Tomhetskänslan finns kvar men jag kan hantera den.

Nu är det snart helg och den ska jag tillbringa med mina bästa vänner. På lördag ska jag förhoppningsvis få vara lite galen. Tack fina ni, som är ungefär tre fyra stycken som läser. Att jag får berätta för er. Hoppas ni vet att det är ni som hjälper mig att gå framåt. Att jag vågar erkänna att motgångarna ibland får mig att vilja låsa in mig, men att det är värt att kämpa. Tack. Och vet ni. Nu har jag nästan lyckats bearbeta min tomhet, ännu mer. Nu har den krympt, från att från början varit så stor att jag nästan började gråta tills nu när den är så liten att jag nästan ler.

Klockan är fyra och det har redan börjat bli mörkt ute. En snabb promenad mitt i när alla människor har slutat sina jobb. En och en annan väntar på bussen. Några sitter insjukna i sina tankar. Några delar sin onsdageftermiddag med någon. En springer med flera kassar och försöker hinna med allting innan det är försent. En annan släpar fötterna efter sig och vill få tiden att gå. Mörkret kryper närmare inpå och har nästan fastnat på insidan av jackan. Ett lyckorus går genom kroppen när jag tänker tillbaka på min tisdagkväll när jag har abstinens efter dig! Är jag galen dyker upp på datorskärmen. Nej, ingen är galen. Det finns däremot någon som känner sig lycklig.