last bitter song

Ljummet kaffe är äckligt. Tur att Pete Doherty är bakgrundsbild på min mobil. Kul att Pete spelar i Malmö den femte december. Tråkigt att en biljett nästan kostar tusen kronor. Alltså, ungefär lika mycket som jag kan få en hel helg i Köpenhamn för. Lite ovärt. Kan då lika gärna sitta på mitt rum och röka så mycket att röken etsar sig fast i själen. Hej dramatik. Det är onsdag. Vilket betyder att det snart är helg. Helgen tillbringar jag med mina finaste vänner. På lite olika ställen. Det påminner mig om att vi får diskutera sommarens festivaler. Innan vi alla ska ut på olika ställen i världen. Jag saknar PL 08. Jag vet att vart jag än kommer befinna mig om ett år. Så hur mycket än vill ut ut ut ut ut ut ut ut så finns det inget som kommer att kännas så mycket som att inte få den dagliga dosen av de vackraste människorna i världen. Då till exempel är det lättare att inte känna. Eller att inte fästa sig vid människor. Jag fullkomligt hatar farväl. Det är en bitter balansgång mellan att följa sitt hjärta, känna och ta smällen eller bara förbereda sig för framtiden. Och aldrig känna något jobbigt.

Jag firade för inte så längesen ett år ihop med min MacBook. Ett år av, ja, väldigt mycket.

När natt och dag till slut är ett. När mörkret är lika tryggt som främmande.
När saknaden är lika stor som hatet. När fötterna är på jorden men samtidigt
högt uppe i det blå.