siffror och tal en nolla i mängden

En fasansfull irritation över min familj. Det är kanske så det är, men ändå påminns jag av känslan av att vara malplacerad. Deras vision om kärnfamiljen, mysiga hemmakvällar och en skämtsam ton. Min verklighet av att vara ensam, utekvällar och en aggressiv jargong. Det är sannerligen inte lätt att vara del av någonting. En rädsla för framtiden, om att bli världens sämsta partner. En introvert ensamvarg som avskyr gemytlig gemenskap. En trygghet i att veta hur jag inte är. Eller kanske vem jag inte är. Eller är det bara en tonårings revolution? Min, bara min möjlighet att bryta mig ur det präktiga familjelivet. Deras förhoppning att jag kommer förstå en dag, hur underbart familjelivet är, hur jag kommer vilja ha det på samma sätt. Jaså, det säger du? Varför skulle jag?
Jag är ledsen, Mamma. Jag kan inte bli som dig. Du skulle bli allt annat än lycklig. Så länge hjärtat vill slå älskar jag dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0