fulla av liv (på vin)
En fredagnatt. Vi dansade bort våra bekymmer och tog hand om våra vänner. Ikväll, inatt ska vi dricka vin. Jag hoppas att detta kommer bli trevligt. Jag har hört att sådana som dricker vin löper större risk att bli alkoholister, grattis till mig själv. party like a rockstar. Jag hoppas på lite Köpenhamn känsla (Linnea saknas, och jag saknar dig.ps.liksom). En känsla av frihet. En känsla av att kunna flyga. Jag gillar oss musiknördar vi som förstår varandra.
jag lever som i en dröm
"This is to advise that you have been granted a Working Holiday Visa"
Mitt äventyr kan börja! Är fullkomligt upprymd samtidigt som jag är vettskrämd. Det är på riktigt. Jag ska åka. Till Australien. 25 oktober. Å fan.
Imorn ska jag umgås med finafinafinafinafina vänner. Musik, utgång och vin. HEJA!!!
när jag drömmer
Min lärare frågade mig
Vad vill du bli när du blir stor? Jag svarade honom
jag vill bli journalist, eller jobba med musik typ arrangera konserter. Jag tror inte riktigt på att jobba med
alla sina intressen, vad ska jag då koppla av med på min fritid? Eller snarare, vad ska jag göra på min fritid?
Idag är det måndag, jag gillar inte det. Igår var det söndag och jag och Linnea såg en del av vinterlandskapet i vår egna kommun. Mysigt, ja. Kallt, ja.
Pratade med min pappa nyss, han kommer att bli en del av mitt äventyr. Jag gillar min pappa. Jag gillar mitt äventyr. Detta är snudd på världens finaste kombination. Jag ska fortsätta att leva kvar i min lyckobubbla och inte bry mig om att vardagens jävelskap försöker spricka min bubbla.
sista dansen som blev den första
Sväljer stoltheten. Tar fram min matlista. Börjar om från början. Jag vet när det började gå för långt. Jag tog tag i det. Nu är jag på rätt sida av vägen igen. Tack.
broder daniel
Jag vet. Jag känner till proceduren. Lika väl som jag vet hur det går till när man brygger kaffe. Jag är allt annat än dum. Jag söker bara lite bekräftelse, bara lite spänning. Jag vågar inte bli lämnad ensam. Jag är så jävla rädd att inte räcka till. Att jag som jag är, är alldeles för dåligt. Jag vill bara vara bäst. Perfekt. Jag har läst Mia Törnbloms
Du Äger!, varför i helvete får jag ingen självkänsla?! Jag tröstar mig med
Taken By Trees, Håkan Hellström, Belle and Sebastian och The Swell Season.
Om en timma är jag på väg på konsert, där ska jag vara jag. Lite svart runt ögonen, för att jag är lite introvert idag. Jag ska dansa med till musiken, vara ett med den. Det är ändå det som jag är bra på. Det är det som är mitt liv. Nåja, en jävligt stor del av mitt liv. Musiken. Nu ska jag inte tänka så mycket, jag ska leva. (verkligen, finns det förmodligen hur många andra tjejer som gör allt så jävla mycket bättre än jag. De har större ambitioner i skolan och förnuftiga. Jag gör det på mitt sätt. Jag är unik!)
linnea
detta är ingen kärleksförklaring. Jag vill säga att jag är otroligt glad över att jag och Linnea lite random sattes i samma klass i ettan. Vi vet vart vi har varandra. Det finns inte någon som tänker så likasinnat som jag, blir aldrig förvånad längre när vi nästan sätter samma ord på, ja, mycket. Det är vänner som Linnea som kan rädda en ganska deprimerande onsdag.
jag tittade på stranden
Att vara otrygg eller att känna sig otrygg är minst sagt obehagligt. Hur länge kan man lita på någons ord? När ska man ge upp? Eller ska man vara neutral? Kall? Jag kan inte vara två saker samtidigt. Jag är antingen eller. Har inget mellanläge. Idag funderade jag på om jag är asexuell och har eventuell ålderskris... Det är inte det mest uppiggande, om ni undrar. Boostar mig själv nu med I Can Buy You med A Camp. Jag tycker inte om känslan av att bara låta tiden gå bara för att. Jag gillar när jag kan leva i nuet och varken älta eller förbereda.
midvinters viol
nej. huvudvärk. läxor. skolarbete. måsten. inte kunna sova. oro. nej.
tur jag har musiken. speciellt bon iver. ja.
måndag.
Jag undrar vart min energi tog vägen? Vart är min drivkraft som för mig framåt? Jag orkar inte.
Keep up! Where would you go with a lasso?
naket, ja. men det kallas ärlighet
Det kallas nyårsångest. Det nya året ska firas och bli den bästa kvällen på hela året. Tror dem. Jag ligger och vrider mig bland lakanen på nyårsaftons morgon. Min största önskan är att somna in och vakna upp i mitten av januari när all hysteri har lagt sig. Om jag bara visste hur mycket jag lurar mig själv. Nyårskvällen och natten kommer att förfölja mig som en tickande klocka.
Människan är min största fiende. Jag vill bli isolerad. Bara jag. Ingen annan.
Tårarna rinner ångesten kommer och depressionen har redan svept om mig.
Jag vill ha alkohol, något starkt som kommer att bedöva alla mina känslor. Icke. Innan jag tar mig an denna ödesdigra afton får jag till slut tag på ett glas champagne. Champagnen dämpar all ångest som vill ut och jag kan skjuta på mina problem ett tag till.
Det kallas anorexi. Mitt nya år börjar med en sorts schizofreni, det har flyttat in en andra själ, Djävulen, som ser till att hålla kontroll på mina känslor genom maten. Min andra själ intalar mig själv att jag inte behöver fett, att jag är så mycket starkare än alla andra. Jag har en styrka som andra saknar . Jag kommer att klara mig! Bara så att ni vet!
Jag älskar att höra att jag ser liten ut, jag blir tillfredsställd. Jag älskar att kunna styra mina tankar med maten samtidigt som jag tappar kilon som träd tapper löv på hösten.
Jag fryser och virar duntäcket om mig. Mina tänder skakar av köld. Jag har inget underhudsfett kvar, jag fryser konstant. Men det hindrar mig inte. Ämnesomsättningen ökar dessutom. Jag är härdad.
Det kallas styrka. När jag inser att mitt liv kommer att rasa ihop som ett korthus om jag inte snart får hjälp. När jag inser att jag inte kommer att bli lycklig ju mer kilon som faller bort. Jag har insett att jag behöver hjälp. Min andra själ kommer att bli sparkad. Jag har bjudit in en ond Djävul som lurade mig för mig själv. Jag blev lurad av mig själv. Jag blev lurad till att ta ett steg och falla fritt utan vetskap om jag skulle klara mig eller inte, jag spelade med mitt liv som insats. Jag faller längre och längre. Väl där nere på marken får jag hjälp upp eftersom att jag inte kan se efter mig själv. Nu har jag fått hjälp att stå upp. Tack Mamma. Tack Pappa. Tack mina närmaste vänner och min andra hälft, min pojkvän. Tack för att ni såg till att jag fick läkarvård. Tack för att ni alltid stod bakom mig.. Nu är det jag som ska ta det första stapplande steget. Tillbaka till verkligheten. Bort från den andra själen, Djävulen.
Det kallas comeback. Efter nyårsångest, anorexi och styrkan så kommer den. Min Comeback. Jag har hittat min motivation som gjorde att jag började orka att kämpa. Min skyddsling. Min hundvalp, flyttar in hos mig i maj.
Drivkraften hittade jag sedan i mina två största intressen. Musik och att skriva. Musikjournalist.. För att lyckas måste jag bli stark och frisk. Jag vill! Jag vill leva!
Jag har också åter fått upp ögonen för de som stöttade mig till att våga ställa mig upp. Att förstå att jag måste lita på mig själv för att kunna älska mig själv. Med mina bra sidor och med mina sämre sidor. Jag är inte mer än en människa. Jag tog ett felsteg men har hittat vägen tillbaka. Den vägen som kommer att hålla mig borta från den onda Djävulen. Så länge som tron på mig själv finns. Att se sina brister men förstå att alltid kommer att finnas där, vare sig jag vill eller inte. Jag hittade motivationen, drivkraften och tillsammans med att jag vågade ställa mig upp är jag starkare än någonsin och nu är jag redo för en comeback!
Jag firar min comeback i en vårsol i mars när ångest, depression och anorexi smält bort med snön. Nu behöver jag inget starkt, jag behöver inte dämpa några känslor, det räcker med ett glas champagne för att fira. Jag är på väg tillbaka. Starkare än någonsin.
ljuva januari
Jag och min mamma pratade om våra julgardiner. Plötsligt slog det mig att, jag kommer inte att vara hemma på jul. Min syster gjorde nästa förfärande upptäckt
"Amanda, du får ju inga julklappar". Ibland kan någonting som är så nära vara så långt bort. (Ett Håkan citat, eller strof kanske.) Efter gårdagen kan jag bestämma att jag inte tycker om techno. Alltså, nej det är inte jag. Jag hör hemma bland manliga indie-rockband. Ja, det är jag.
För ett år sedan så såg mitt liv helt annorlunda ut. Mest på ont. Jag skulle aldrig för mitt liv byta mina erfarenheter, det har delvis tagit mig dit jag är idag. För ett år sedan åt jag två skedar mat, sov all min lediga tid, satt på mina händer och drömde om mat. Jag vägde fyrtiosex kilo och hade blodsocker nivå på gränsen till att hamna i koma. Idag väger jag femtiofem kilo och äter för det mesta på automatik. I huvudet snurrar tankarna på mat, jämt. Det går snabbare och snabbare att få bort de, nu. Jag kan numera leva med tanken om att jag inte vet vad som ska hända efter döden, jag passar på att leva under tiden.
vid vindens ängar
Lördag. Japp, jag sitter och taggar. Ska snart göra mig snygg och ska ut och dansa. Tja la la la la la. Hoppas jag.
jag vill veta om kärlek finns
Jag inleder min torsdagkväll med ett kärt Håkan-citat. Det känns liksom om att det är det som är grejen. Världens bästa pappa ringde mig för några minuter sen. Tack. För att du läser min blogg, alltså. Lite allvar och mycket skratt. Imorgon ska jag göra det som många anser är omöjligt "
köpa lycka för pengar".
Nu är det dags för lite slit. Det engelska språket kräver sina studier.
hm.
Att få känna glädje. Hur länge får man känna innan bubblan spricker? Jag tror att man måste lära sig att uppskatta glädjen, inte ta den för givet eller längta ut den. Jag tror att det är ett livslångt lärande.
bättre än ett djur
En kopp kaffe. En stilla vintermorgon. vackra toner som skriker igång min tisdag. All tid i världen. Stora planer som håller på att ta form. En liten kommande spelning för att känna att vi lever.
Jag gillar att känna att jag lever. Jag gillar att känna.
åhå
pirr i magen och klump i halsen.
inte så filosofiskt men ändå, vackert
Dansade hela natten. För första gången på jävligt länge var jag lycklig. Jag kände att jag levde. Efter en lång lång tid av hårt arbete fick jag min belöning. En natt, en midsommarnattsdröm.
"ModeMadde"
Eller min Madde, som jag föredrar det är en av mina bästa vänner. Madde har jag känt utan tvekan nästan längst av alla. En vårdag, hon var nyinflyttad. Jag hade picknick på lekplatsen. Jag tror att hon fick några chips.
Redan då var hon speciell. Unik. Madde har alltid spelat i en klass för sig. Hon har sett barns elakhet. Känt på den.
Men, det är Madde som har kommit lite längre, lärt sig lite mer och det är det som har format henne till den hon är idag.
Maddes Mode blev hennes nya smeknamn, det var det som hon kopplades ihop med. Och ja, hennes blogg är läst av Marks Kommuns tonåringar. De har följt henne på Blogawards under fotograferingar. Hon har inte följt de någonstans. Hon går sin egna väg och skulle aldrig få för sig något annat. Jag har aldrig sett Madde välja sitt umgänge efter status, hon vet vilka hon kan lita på.
Ja, jag och Madde har haft våra perioder när vi inte har pratat alls, som längst under ungefär upp till ett halvår. Det var ingen av oss som tänkte svälja stoltheten. Tills vi båda fann varandra i helvetet i skolan vi peppade varandra, vi dränkte våra problemmagar och oändliga högar av skola i sarkasm. Vi övervann våra olikheter och hittade tillbaka till det som en gång gjorde att vi skrattade, pratade hela nätter och kärleken till varandra. Ja, det är kärlek. Systerkärlek nästan. Madde är två år yngre än mig men känns väldigt ofta äldre än mina jämnåriga. Madde har varit med om erfarenheter som jag vet att hon inte skulle vilja göra igen eller önska någon annan men hon skulle inte byta bort de heller.
Madde är en person som är fylld av kärlek. Hon är ambitiös och skulle kunna få vilken kille hon vill. Madde har det. Madde är min andra halva.
Du är min största kärlek! Tack för att jag får dela alla mina dagar med dig.
lördag
Blekinge Tekniska Högskola. Katalogen ligger fortfarande jämte min dator, och nästan glor på mig. "
AMANDA, läs då! Du MÅSTE hitta en högskola till efter studenten. Vad ska du annars bli? Flyta omkring utan utbildning? Man SKA studera efter studenten, till något bra. Du måste tjäna pengar."
Ja, typ så känns det.
Samtidigt som det här mailet finns i min inkorg:
Och några minuter senare läser jag det här:
Exakt i samma stund säger jag till mig själv:
Amanda, följ dina drömmar! Det är ditt liv. Det är du som bestämmer. You Rock!
åh.
en midnatt. det är jävligt kallt. jag möttes av det här
och blev med en gång väldigt väldigt varm.
älskade
"HÅKAN HELLSTTRRRRRRÖM!", skriker Daniel Gilbert sekunderna innan Håkan kommer på scenen, i Borlänge, på Peace & Love, på scenen Utopia, en lördag framför tusentals festivalbesökare som åtminstone en sak gemensamt, musiken, som just nu spelas av Håkan Hellström. Jag tycker att det är magiskt att på en konsert samlas flera människor som har olika uppväxter,bakgrunder, livserfarenheter men på en konsert glöms allt som skiljer oss åt bort och istället ligger fokus på det som vi har gemensamt. Det som förenar oss.
Någonstans läste jag att nuförtiden bör vi ta till vara på det som vi har gemensamt, minsta lilla. Jag tycker att det var väldigt fint sagt och jag har tänkt på det flera gånger.
Om vi, som har något otalt med varandra, bara kan glömma och istället hittade det som en gång gjorde oss odödliga, skulle det inte bara göra oss levande igen, folk runt omkring som känner av spänningen kan åter le.
Jag är inte på något sätt oskyldig. Jag har varit, elak känslokall, egoistisk, avundsjuk och förbannad. Jag har hatat och krävt hämnd. Jag har sårat. Vet ni vad orsaken var? Jag var så jävla rädd att bli ensam, och i slutändan var det just precis vad jag blev. Jag hade en självkänsla som var så låg att den inte ens existerade.
En vändpunkt. Jag tog tag i det, har jobbat mig till att känna att jag är bra. Att ingen är perfekt. Istället för att vara arg på mina vänners mystiska sidor försöker jag se det som för oss samman, det som gjorde att vi har skrattat ihop.
Jag är inte på något sätt färdig. Jag vill bara, inför er som läser som känner mig berätta att jag har tagit mig upp på ytan och behöver inte längre kämpa för att hålla mig kvar, att inte drunkna.
Jag kommer kanske aldrig att förlåta mig själv för det jag har gjort, men jag har börjat att acceptera det. Ingenting kan bli ogjort. Jag försöker att säga förlåt, om än på mitt mystiska och kryptiska vis.
Att återupptäcka det som gör oss levande, älskande och älskade. Det är det vi måste hitta tillbaka till. Vi har olika liv. Kanske framför en scen, en sommarnatt när allting är enkelt så sjunger vi tillsammans "och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där
utanför natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö"
ler lite känner lite gör lite
Torsdagförmiddag. Solen skiner en smula bakom granarna och jag har precis sprungit omkring ute med morgonrock och gummistövlar för att hämta posten. En fet katalog från Blekinge Tekniska Högskola låg och frös i min postlåda (som är av metall och som bekant så leder metall värme men ömsom kyla). Skrattade lite för mig själv, haha jag? Teknisk Högskola? HAHAHA. Nåja, jag ska i alla fall bläddra lite i den. Minns att Linköping Universitet imponerade på mig. Klockan är snart elva och hög tid för elva kaffe, hos min vackra vän. ta hand om er.
ni är allt jag behöver för att le lite extra
Idag är min inspiration och förmåga att skriva ihop något vackert alldeles borta. Befattar mig inte med den förmågan just nu. Jag hoppas att ni kan stå ut med detta ändå, ni ungefär fyra vackra människor som tar er tid att läsa. kärlek.
snö snö snö
Snöoväder. Ute virvlar det omkring av snöflingor. Jag har fått världens bästa julklapp av en av världens vackraste människor. Det är trettondagsafton den ska jag fira med att krypa upp i soffan med en kopp kaffe och har laddat upp med tidningar och böcker. Åhå, vad livet är underbart!
tiden ska läka allting
När stoltheten är svald. Blunda och svälj. Nej, den är inte svald, den kommer upp igen. Den beska eftersmaken sitter kvar. Kommer tillbaka. Att tugga bort den fungerar inte. Då finns det inget mer att göra än att acceptera, trots allt försvinner den beska eftersmaken med tiden.
vinnaren tar allt
African Rooibos te i koppen och vidgar mitt musikstall. White Stripes. Finner en liten rädsla i att se mig själv om tio år med en vargtröja, pipskägg och en Lapin Kulta i högerhanden samtidigt som jag ropar "Skaaawwl" . Den som lever får se... Uppdaterar med att deras liveversion av Joline är grym. Bara för att jag älskar att plåga mig själv har jag lagt ner flera timmar på studier idag närmare bestämt engelska specifikation engelsk grammatik. Jag lovar att en dag kommer jag knäcka koden till det engelska språket. För ni vet väl att vinnaren tar allt?
kloka ord mitt i natten
Det känns en smula tragiskt att när man anstränger sig för att sova tidigt och inte vända på dygnet så går det inte att somna. Istället flyttar det in femton (fem ton, ha ha ha ) hjärnspöken i mitt huvud som plågar mig med att fråga hur mycket av det jag borde studerat under lovet som jag verkligen har tagit tag i? Om jag verkligen har gjort mitt yttersta för att få tag på min mattebok eller varit en god medborgare för Sveriges ansikte utåt... Min goda sömn blir istället ett evigt ältande av mina val, om de är rätt, kunde de blivit bättre eller ska jag ringa upp alla i min kontaktlista i mobilen och motivera mina val?
Klockan är snart två och detta håller inte. Jag sparkar ut mina hjärnspöken och går och lägger mig. Hoppas för allt i världen att jag slipper drömma jävligt random grejer. Som min lillasyster säger "Imorgon är det en ny dag."
jag är tillbaka!
Ett tag i skuggen. Jag tror att det har fått mig att lysa desto starkare. Aldrig har jag känt en sådan kraft och energi. Efter att ha stått ut med känslor som avundsjuka, ensamhet och att bli bortvald har jag kommit tillbaka. För att inte stoppa mig själv från att växa ska jag åter igen prova att ha mina ord offentliga. Det ska jag kämpa med att ha. Men, när offentligheten får mig att må dåligt kommer det bli lösenordsskydd igen. För, hur mycket stryk och skada ska jag stå ut med att ge mig själv? Men, nu är nu. Spänningssökare som jag är, antar jag utmaningen och ger mig ut på äventyret att dela med mig.
Förresten, de senaste månaderna har jag blivit av med ett och ett annat beteende som jag vet jag tidigare tagit till när jag känt av ångest, ilska och sorg. Jag ska inte säga att allting är borta men jag har faktiskt blivit av med två som tidigare har skadat mig och inte minst, människor som jag älskar. Jag tycker inte om att låta skrytsam men fan vad jag är stolt över mig själv!
