ensamhet är bättre när man inte är ensam
Det är en viss känsla att sitta uppe mitt i natten med allting i huvudet som bara snurrar omkring. Huset är egentligen knäpptyst, så där tyst när man kan höra hur det susar i öronen och i trappan knakar det till någon gång emellanåt. Men jag spelar måndag 00.58 och vågar inte sitta tyst, helt ensam. En natt som den här är tystnaden skrämmande. Det luktar nytvättade påslakan och ännu har det inte hunnit hamna en massa grus i sängen. Ryggsäcken från Australien ligger ouppackad på golvet, mamma trodde att det snart skulle krypa kackerlackor ur den. Mitt rum är en viktig del av mitt liv. Där jag har upplevt alla känslor gånger tusen. Där jag upplever tysta nätter. Som denna natten. Sådana nätter jag aldrig kommer lära mig att tycka om, trots att de har utspelat sig i mitt rum många gånger förut.
det är tiden som går
De viktigaste sexton veckorna i mitt liv tillbringade jag i landet på andra sidan. Åtminstone några av de viktigaste veckorna. Hem kom jag med ett lugn och med en självkänsla som jag inte visste att jag hade. Du ser ut att må bra nu har jag hört ett antal gånger. Speglas inte hur vi mår på insidan på utsidan?
Att det skulle krävas ungefär två och ett halvt år därav sju månader utomlands har kostat en del. Bland det jobbigaste jag varit med om. Jag behövde tiden, så innerligt mycket. Jag behövde min tid utomlands, bara vara Amanda.
sanningsdan
Efter fyra månader i Australien trodde jag någonstans att jag skulle komma hem i en 2.0 version. Lite bättre, lite starkare, lite.. Det var i alla fall det jag hoppades på när jag den där dagen i oktober satte mig på planet, nervös och ledsen för att komma hem fyra månader senare som en uppgraderad version av mig själv.
En morgon när jag gick i skolan vaknade jag alldeles för sent. Kläder i olika former, färger och material åkte på och av tills någonting passade dagens humör. Svetten rinner av frustration och en vanliga kampen mot klockan. Alla papper på köksbordet trycktes ner i min svarta väska och i all hast rycker jag åt mig ett äpple eftersom jag inte hunnit äta frukost. På vägen till bussen spelar jag musik i ipoden och springer till bussen, och missar den.
En morgon fyra månader senare ser precis likadan ut. Ingenting har förändrats. Efter en resa på andra sidan jordklotet sitter mina stressiga morgonrutiner i ryggmärgen. Det spelar ingen roll om jag är borta fem år eller bor på månen. Jag kommer alltid att springa till bussen och slutligen komma på att jag har glömt min svarta väska i hallen.
första dagen i mitt liv
Himlen är blå. Riktigt klarblå. Solen lyser på snön och det är fullt med små kristaller. Luften är riktigt kall och biter tag i kinderna. Underbara vinterdag. Som jag har avnjutit genom fönstret. Duntäcket är fortfarande nummer ett.
När solen gått ner dricks det vin i takt med musiken tillsammans med min saknade tjejer.
hjärtslag
Fyra månader av skrivsvält. Lyckan att låta ord bli meningar. Låta fingrarna sväva över tangentbordet och få återuppleva känslan av att skriva.
Lika lång tids äventyr. Miljontals intryck, dofter, röster. Underbara äventyr.
Underbara hemma. Tar igen musiken i sängen med hunden sovandes bredvid. Ett äventyr i sig. Underbara hemma som en gång bara var ångest. Utsikten från fönstret som jag så föraktade som efter fyra månader har omvandlats till vacker.
Kaffe musik och duntäcke. Slår för tillfället alla äventyr i världen.
