last bitter song

Det är en viss känsla att sitta uppe mitt i natten med allting i huvudet som bara snurrar omkring. Huset är egentligen knäpptyst, så där tyst när man kan höra hur det susar i öronen och i trappan knakar det till någon gång emellanåt. Men jag spelar  måndag 00.58 och vågar inte sitta tyst, helt ensam. En natt som den här är tystnaden skrämmande. Det luktar nytvättade påslakan och ännu har det inte hunnit hamna en massa grus i sängen. Ryggsäcken från Australien ligger ouppackad på golvet, mamma trodde att det snart skulle krypa kackerlackor ur den. Mitt rum är en viktig del av mitt liv. Där jag har upplevt alla känslor gånger tusen. Där jag upplever tysta nätter. Som denna natten. Sådana nätter jag aldrig kommer lära mig att tycka om, trots att de har utspelat sig i mitt rum många gånger förut.