första dagen i mitt liv
Himlen är blå. Riktigt klarblå. Solen lyser på snön och det är fullt med små kristaller. Luften är riktigt kall och biter tag i kinderna. Underbara vinterdag. Som jag har avnjutit genom fönstret. Duntäcket är fortfarande nummer ett.
När solen gått ner dricks det vin i takt med musiken tillsammans med min saknade tjejer.
hjärtslag
Fyra månader av skrivsvält. Lyckan att låta ord bli meningar. Låta fingrarna sväva över tangentbordet och få återuppleva känslan av att skriva.
Lika lång tids äventyr. Miljontals intryck, dofter, röster. Underbara äventyr.
Underbara hemma. Tar igen musiken i sängen med hunden sovandes bredvid. Ett äventyr i sig. Underbara hemma som en gång bara var ångest. Utsikten från fönstret som jag så föraktade som efter fyra månader har omvandlats till vacker.
Kaffe musik och duntäcke. Slår för tillfället alla äventyr i världen.
you said the summer's gonna take the pain away
Dear Blog.
Since I haven't the Swedish Letters I can't stand writing in proper Swedish. So English is the language. or visit the travelling blog www.livingl.blogg.se and follow me and my friends there.
I listen to Hello Saferide and have for the first time started to feel the meaning from the lyrics, which is hard in English...
Since I haven't the Swedish Letters I can't stand writing in proper Swedish. So English is the language. or visit the travelling blog www.livingl.blogg.se and follow me and my friends there.
I listen to Hello Saferide and have for the first time started to feel the meaning from the lyrics, which is hard in English...
du och jag
Det är tomhet. Så jävla tomt. Det finns ingen logik till den tomheten. Därför känns den extra mycket. Rädd. Trots all den förberedelse. Sömn och mat är det viktigaste för att allting ska fungera. Just nu är jag fullständigt utmattad.
saknade te havs
Lång dag. Lång natt. Underbara, unika människor. Det är dags för kanske mitt livs äventyr. Resan har varit bokad sen i januari. Trots den långa tiden och att jag har varit medveten har jag aldrig varit så nervös som jag är nu. Det är fruktansvärt jobbigt. Att bara åka är mer min grej. Missförstå mig inte. Samtidigt är jag så himla peppad. Har en känsla av att det är därför det är så jobbigt. Det finns ingen bestämd plan och jag vet inte när jag kommer hem.
Igår träffade jag en underbar människa. Sara Karlsson. Om du läser det här så ska du veta att jag är imponerad över dig och du är riktigt jävla grym. Keep it up!
jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
För ungefär ett halvår sedan var min kropp en enda stor känslo-fylld-bomb som när som helst skulle kunna sprängas. Glädje kunde blandas med sorg som blandades med ilska. Ett halvår senare försöker hjärnan få kroppen att känna. Ord som ska beskriva känslor saknar mening. Verkligen. Allt är så himla avtrubbat. Utom nervositeten. Är det något jag är så är det nervös. För det mesta. För att resa. För att känna. För att inte vara tillräckligt bra i andras ögon. För att inte vara bäst.
Förresten, vad paradoxalt. Livrädd för att ha tappat alla känslor. Nervös för att känna. Det finns ett samband. Ännu en gång har jag inte hittat balansgången, gråskalan mellan det här. Det är som förr. När allt var antingen svart eller vitt.
det skulle ju alltid vara vi
Ett och ett halvt år. Barn-och ungdoms psykiatrin. Det är ett långt ord. Längden på ordet speglar hur läge jag har varit där. Inte minst, hur lång min resa har varit för att bli den jag är idag.
Från mars 2009 - oktober 2010.
Min tid är färdig. Fy fan vad jag är bra!
dansa fastän hjärtat brister
Tvivel och frustration.
Tårar och separationsångest.
Flykt ifrån det som gör det svårt att andas.
Ovetande om framtiden.
Svaret finns.
Att inte veta är enklare.
Lättare.
Sårbarheten.
Idag gör den ont.
Liksom skär.
Långsamt.
Det gör ont.
Visa att allting kommer att bli bra.
nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
Jag sitter på samma stol i köket. Det är bara jag som är uppe. I vardagsrummet står teven fortfarande på och lill-katten ligger utbrett i soffan.
Klockan börjar gå mot midnatt. Skype-kontot står alltid på. Vid den här tiden vet jag att min finaste vän brukar vara inloggad. Det surrande ljudet som kommer när någon loggar in. Det är hon. Det är Sara. Jag hinner precis nudda på call-knappen innan jag hör ett ringande ljud och en ruta syns att hon ringer. Innan ens ett hej skriker jag rakt ut hur irriterad jag är. Hon skrattar bara mest. Hon känner mig så väl. Vi skvallrar en stund. Rapporterar om vad som har hänt sen senast. För en kort stund känns det som vanligt. Avståndet känns inte lika långt längre. Tidsskillnaden märks inte av.
Sara pratar med sin nya införskaffade amerikanska brytning. Jag ler. Jag minns. Vi var i Borlänge. Uppe i Dalarna. Redan efter ett par dagar pratar hon med turister och lokalbefolkning på dalmål. Hon märker inte av det själv. Jag skrattar när hon förklarar vägen till campingplatsen. Sekunden senare ser jag henne bli ivägburen.
Vår nuvarande relation fungerar bra. Så länge jag kan minnas har jag nog alltid suttit uppe sent utan någon vettig anledning. Förut skrattade hon när jag alltid kom försent eller i bästa fall på pricken när lektionen började för att jag hade varit uppe för länge och vaknat för sent. Nu är min dygnsrytm perfekt för vår så kallade relation över internet.
Vi saknar varandra. Obeskrivligt mycket. Men. Avståndet och tiden kommer aldrig få oss att missunna den andres äventyr. Varken jag eller Sara skulle komma hem som lyckliga människor om våra resor blivit förkortade av pengabrist eller något annat tragiskt. Vi vet att vi kommer återförenas. Vi bara vet det. Därför gör avståndet och tiden ingen skillnad. Det spelar ingen roll.
Åh. Vad jag tycker om dig! Jag älskar dig.
du med din dramatik och stesolid
Stesolid. Fluoxetin. Citalopram. Alltihop är antidepressiva mediciner. Stesolid är mer akut ångestdämpande, men ändå. Min vän kan mer namn på antidepressiva medel än hon kan namnen på drinkarna på krogen. Min fluoxetin har trappats ner. Det är ett medvetet val. Lite motvilligt. Det är en trygghet att veta att svackan inte går alltför djupt ner. Jag skulle inte vilja kalla det ett beroende. Inte heller får jag en annorlunda personlighet. Det är bara ett hjälpmedel till att hålla sig på banan. Inte falla för djupt. Snart sjunger mina tabletter på sista versen. Jag ska bli av med dem. Det var vad min doktor sa till mig. Jag blev livrädd. Med mina erfarenheter av hur djupt jag kan falla vill jag inte riskera någonting. En tablett och vardagen är duglig. Men, hon har nog rätt. Det är snart dags att ge upp med livbojen. Mina krafter är tillräckliga för att jag ska kunna flyta själv. Utan dramatik.
den här stan drar ner oss till botten av ån
Ett landskap målat av höstens färger flyger förbi utanför tågfönstret. Flera små hus där jag undrar hur det känns att leva sitt liv. I ett sådant. Hus. Någon annan stans. Tåget anländer till en verkligt grå station. Utanför är det ombygge av stationen. Solen lyser fortfarande men ute är det så grått att den svartvit teve ger mer färg. På bussen som avgår från en provisorisk hållplats vid ICA åker jag igenom staden. Ser snabbt in i ett par hus. Några är riktigt fina. De lever sina liv. De känner så himla mycket. Lever sina liv så otroligt mycket. Har sina nätverk av vänner. För ett par sekunder sedan visste jag inte ens att de existerade. Ännu mindre vet de att jag finns. Just i det ögonblicket av en insikt att jag inte finns hinner en frustration spridas i kroppen. Det går över ganska fort. Det är jag och bara jag som gör livet till vad jag vill att det ska vara.
I rondellen ser jag solnedgången och ser i profil en vägskylt och det ser så himla vackert ut. Den här gången låter jag mig inte luras av en vacker solnedgång. Den här staden har jag besökt ett antal gånger under mina tonår. Och här skulle jag aldrig vilja leva mitt liv. Så därför låter jag människorna som jag ser igenom fönstren leva sina liv. Precis som de vill.
någon gång måste du bli själv
Ännu en gång besökte jag Östra Sjukhuset. Fast, den här gången en annan byggnad. Sjukhuslukten i kombination med de långa korridorerna. Människor i vita och blå dräkter. Ringklockor och låsta avdelningar. Ett fönster med begränsad utsikt. Kala vita väggar. Lika kala leenden från personalen. Vi pratade om destruktiva beteenden. Hur ens egna tankar kan bli verklighet. Fast de inte alls är verkliga. Om drömmar. Om framtid. Det slog mig hur mycket hopp det finns i en så otroligt liten kropp. Hur mycket mod som krävs för att bryta den enda trygghet som finns. Kasta sig handlöst ut i någonting som ger så mycket rädsla. För att inte tala om ångest. Jag skulle vilja ta ett piller och sedan är jag frisk! Älskade, älskade du. Jag vet. Smärtan är obeskrivlig. Som att lämna en vän i ett krig. Annars. Dör du. En sak måste vi komma ihåg. Ett piller skulle aldrig få oss att uppskatta livet på det sättet vi lever det. Nu. Och imorgon.
jag vet inte. det är något speciellt med dig
Fem. Människor. Individer. Unika. Personer som har läst mina, ja, tankar? Det finns alltså själar som väljer att läsa något som varken är romantiskt eller sprudlande glatt. Vilka är ni? Vem är du?
magiskt men tragiskt
Någonstans hugger det till i magen. Händer och fötter fryser till ett par grader. Mindre. Det blir kallt.
Paris tokyo barcelona
Det sista kvartalet. Mörkare. Känslor. Det går inte. Inte nu. Det är alldeles för sent för att tänka ut en strategisk genomtänkt plan. Kate Nash är grym. Det är så mycket kärlek.
ljudet från staden
du faller handlöst framför mig på din väg mot okända land
Just nu. I köket. Är de gröna köksluckorna min stora kärlek. Tillsammans med träden utanför. Löven som skiftar färg. Mitt rum. Är fyllt av kärlek (och kläder.) Blåsten skakar av sig alla färglada blad och istället ligger de som en matta på asfalten i en rad jordnära färger.
Tre veckor i detta land. Innan mitt äventyr. Det ska liksom njutas av varenda ögonblick. Göra matte-läxan med lillasyster. Kolla på film med lillebror. Berätta för mamma att jag älskar henne. Dansa med världens finaste vänner. Bara vara. Med alla som jag älskar.
Min hund. Mitt bevis på att jag är en överlevare. Ett halvår i Australien kommer inte vara någon match. Jag har redan gjort den jobbigaste resan i mitt liv.
det regnar
Regnet öser ner och regnjackan gör varken mer eller mindre nytta. I fotoaffären fick jag med all säkerhet betala överpris för mina bilder och på hemvägen trampade jag i en vattenpöl samtidigt som en bil körde i en annan och jag stod under en kaskad av fontäner.
svaret blåser i vinden
Det var enkelt.
kyss ingen imorgon du kan kyssa idag
Drömmar. Framtid. Förväntningar. Oro. Vill veta allting. Vill inte veta någonting. Vill dela mitt liv med någon. Vill bara leva mitt eget liv, själv. Vill ha en trygg framtid. Vill inte vara fast. Allting snurrar och är ytterligheter. Osäker själ men med röster som kräver svar och planering. Som inte finns. Det finns en rädsla för att dö ung. Lev nu, vänta inte, tveka inte. Av alla platser på jorden. Ett dansgolv. Det är alldeles för sent men med ljuv musik. Det sista glaset med vin får kroppen att snurra runt. Med några kvinnor, som jag tycker om. I gryningen kysser jag någon som jag inte kan kyssa imorgon. Imorgon behöver jag det inte.
