last bitter song

Två gula löv faller ner på marken framför mig. Ett ekollon är nära att träffa huvudet på mig. Hösten har precis landat. Solen värmer fortfarande ryggen, men det är en annan slags värme. Inte kvävande, utan ja, värmande. Hjälpande. Höst betyder alltid bra ny musik. Och nystarter. Och äppelkakor. Åh, du underbara höst, som du är efterlängtad.

Klockan var runt tre kanske fyra. Bland svettningar och frossa vred jag mig med mitt duntäcke. Tolv timmar senare har ett liv på två fötter känns som en vandring till månen så idag gör täcket sällskap. Idag får allting gå långsamt. Extremt långsamt. Det gör absolut ingenting. Dessutom borde jag dricka coca-cola lite oftare.

Vinden som viner och som gör att mitt hår flyger fram i ansiktet och klibbar fast på läpparna är envis. Som den är på hösten. Bakom en skateboardramp sitter tre av fyra killar och lyssnar på rap, skulle kunna vara eminem. Det är i alla fall så långt mina kunskaper om rap artister sträcker sig. Till dessa toner röker de vattenpipa. Jag tror de är ungefär fjorton år. Den fjärde försöker febrilt uppnå det där tricket på skateboarden men som inte vill lyckas. Hur mycket han än försöker. På min hemfärd på spårvagnen lyssnade jag på Johnossi. Försökte glömma och radera det där. Det svävar runt i kroppen och vill inte riktigt försvinna. Hur mycket jag än försöker.

Luften är varm och solen skiner. Det är eftermiddagsrusning, vägarbeten och frustrerade människor som springer fram längs Bankverein och Aeschenplatz. En kaffe i den ena handen och en barnvagn i den andra börjar jag bli van. En sandwich från Sutter's ligger lite ihoptryckt någonstans och ska bli mellanmål. Tvåhundrafyrtio milliliter vatten och en dosa mjölkpulver. Skaka. Svetten rinner i pannan. Kaffet börjar bli kallt. Ungen dricker inte vällingen. Skriker och gör en avvisande gest. Barnmatsburk med frukt och müsli. Nej, inte det heller. Barnmatsburken med frukt och müsli klär fint ihop med min svarta tröja. Tycker ungen. Jag håller inte med. Har aldrig varit en modemedveten person. På spårvagnen är det trångt. Hatet när ännu en barnvagn ska ta plats syns lång väg. Väl ute på min hållplats suckar jag trött när jag svänger förbi hörnet av Coop. Snart är klockan sex och luften är mindre varm och lättare, bakom tunna moln skymtar jag solen.

På järnvägscaféet köper jag en espresso och två croissanter, bara för att expediten är gudomligt vacker. På tåget är hela huvudet fyllt av coconut records och en av deras låtar blir ledmotivet för min morgon i Zürich. Min helg i den stora staden. Två dagar av musik och lera. Trots smutset och leran som kryper sig in överallt så älskar jag det. Hoppandes med mina gummistövlar till världens bästa låtar och känna lyckoruset och närheten till tårarna. Söndagsnatten är kall och regnet slår mot spårvagnen på vägen hem. När all lera är nedsköljd i vasken suckar jag över att ännu en festival är förbi.

Kan stå och diska en stekpanna. Gå de få metrarna till mataffären. Kolla ut genom spårvagnen. Studera en grupp människor på stationen. Saknaden kommer och flyger inombords, infinner sig för några minuter och sedan är den borta. Det är lappen med all musik som ger energi, lycka och glädje. Inte så dramatiskt som livslust men inte heller så långt ifrån. Saknaden som kommer på oväntade besök får vänta och får inte tillfälle att distrahera på olämpliga tidpunkter och platser. Musiken tar fram att leva nu tankarna. Världens bästa tankar.

En alkoholiserad man sitter med överkroppen mot knäna och gungar fram och tillbaka. Fingrarna klappar oregelbundet hundens toviga päls. Kvinnan ber mannen hålla en flaska, som han hela tiden tappar. Hunden lägger sig över mannens fötter, som för att skydda honom. Kvinnan verkar inte frustrerad, det är nog så det brukar vara. De tre stiger av på samma hållplats som jag. Kvinnan med hunden går flera meter före medan mannan vinglar sig fram. Det gjorde ont. Att se. Sorgligt.

Tiden som aldrig slutar att gå. Musiken som aldrig slutar spela. Det är därför tårarna slutar att rinna.

Vaknar med huvudvärk när regnet smattrar eller snarare slår mot rutan. Drar täcket närmare kroppen. Håren på armarna reser sig upp när fötterna når golvet och täcket ligger i en hög i sängen En kopp kaffe senare känns livet lite enklare. Regnet vill aldrig sluta, men i Ipoden med världens bästa låtar får regnet inte plats.

Styrka. Målmedvetenhet. Energi. Nej, inte idag. Svag. Förvirrad. Trött. Ja, idag. Nuförtiden.

Lyssnar på P3, de pratar om sommarplågor. Ni vet sådana där låtar som spelas om och om och om och om igen, som inte går att komma undan (ungefär som getingarna när man håller ett glas med saft.) Rösten säger att sommaren börjar gå mot sitt slut. Nästa vecka börjar skolorna, kräftskivor avlöser varandra och det börjar bli kallare på kvällarna. Ja, eller jag är ju inte i Sverige men jag har nog dess avlösande årstider i ryggraden. Alltför många gånger, känslan av att det börjar bli höst. Lite som nyår. Ett nytt läsår, ett nytt skolår mot nya mål. Skolan är över, samma känsla finns kvar. Här är det fortfarande varma kvällar och inga kräftskivor. Det är sommar hos mig ett tag till.

En dag som denna vill jag befinna mig på en annan plats. Så innerligt. Hoppandes, dansandes och kännandes i hela kroppen musiken som sprider sig, kroppen som dansar med en blick på min vän, ett leende och sjungandes en mening på en låt som får oss att förstå, vi älskar musiken och varandra.

Vågar inte öppna dokumentet. För jobbigt, minns inte hela bilder och rädslan att det är alldeles för dåligt kryper inpå. Ögonen vill stängas och fingrarna vill flyga fram över tangentbordet utan att ha något samförstånd med hjärnan som framkallar bilder som blir minnen som blir känslor. Det är det där med att sätta ord och se det framför sig, det blir så konkret, i huvudet flyger det omkring utan fast punkt och förblir abstrakt. Som skillnaden på att tralla med i en låt och läsa och förstå texten.

Ett par dagar med så mycket känslor. Efteråt, alldeles utmattad. Men fylld av lycka och ny energi.

Solen sken och vattnet i floden såg allt annat än rent ut. Jämte floden finns det en smal smal gångväg i asfalt som kantas av lite vildvuxet gräs och ett par bänkar, två människor satt väl försjunkna i sina böcker på varsin bänk och en tredje fotograferade, förmodligen utsikten över staden eller en bit av det ojämna gräset med små blommor. Vinden blåser bort håret i ansiktet och känslan av att det här nu är min stad och mitt hem är lika ljummen inuti kroppen som vinden är i mitt hår. En våg slår emot stenarna och klockan är lite innan fem.

Johnossi. Underbara verkligen underbara Johnossi. Så väldigt passande en sen söndagkväll när jag vill skrika ut till hela världen jag försöker leva ett liv, kan ni sluta störa mig och lämna mig i fred! Lyckligtvis hann jag resonera mig fram till att jag gör vad jag vill. När jag vill.

Många ord som blir meningar. Meningar som blir texter. Texter som ska bli en bok.

Det är medelhavsvärme, nya matvanor och helt annan musik på radion. Tre små kalvar framkallade någon tår i ögonvrån samt saknaden efter djur. Betydelsen av att alltid ha de runt omkring. Med slutna ögon kröp virvlade bondgårdslukten omkring och ja, det var väldigt fint.

Det var en rörelse. Fragment av saknad exploderar. Längtan, påminnelse om vad som hade kunnat vara mitt. Eller, vårt. Gråta över spilld mjölk har sällan gjort någon lyckligare. Egentligen vet jag inte om det är någon större, hjärtskärande saknad, att utmanas i att för några minuter tänka på allt som var och skulle kunna vara är ett snabbt sätt att se hur mycket man berörs. Det blir en utmaning, en tävling. Ovanan att inte låta sig beröras försöker framkalla saknad och ånger. Skuld. Nej, jag har ingen. Mitt hjärta är ditt att förstöra. Nej, inte den här gången.

Absolut. Allt är bra. Svenska språket är saknat.