last bitter song

Klockan brukar vara någonstans mellan halv åtta och åtta. Mamma eller lillasyster kommer in och viskar att vi åker nu, jag ringer sen. Hunden hoppar upp i sängen och svansen viftar som om det vore sista gången. Om mamma har tur väser jag något livstecken innan jag somnar om igen. Ungefär en timma senare har jag fått upp ögonen och kan själv se snöovädret utanför fönstret. Duntäcket bidrar med en värme så att jag mer än ofta vaknar svettig. Nu det senaste med en kombinerad huvudvärk. Därför ligger det nu alltid en ipren jämte mitt glas med vatten. Numera alltid förberedd. Kickstartar mina morgnar med en ipren. Någonstans känner jag själv att det inte är optimalt, men just nu, tar jag hellre en tablett än att ha ont. Hunden ligger fortfarande kvar i sängen, jämte mig eller på mig. Värmen han utstrålar är ovärderlig och jag kan klappa honom i timmar. Sedan hoppar han ner och lägger sig på golvet, jag tror att han också blir varm av mitt duntäcke. Då går jag och kokar kaffe. Klockan är snart elva och det snöar fortfarande.