last bitter song

Det var ungefär ett år sedan och tre månader sedan. Tiden har gått otroligt fort ändå känns det så otroligt nära. Lukten av sjukhus är inget jag saknar men den är lätt att känna igen. Stämningen går att ta på och meningslösheten kryper nära inpå. I morgon ska jag rymmas i den miljön för att hälsa på en vän, peppa henne säga att hon är fantastisk. En ätstörningspatient räknar med att behöva ha ungefär två år innan hon kan räknas som helt frisk, demonerna i huvudet spökar så länge. Det är inte konstigt att de gör det, spökar alltså. Någonstans funderar jag på om jag inbillar mig att det är jobbigt, att jag överdramatiserar och borde säga till mig själv att skärpa mig. Någon annanstans vet jag hur sträng jag är mot mig själv och en tanke slår mig att det kanske är normalt. Jag vet inte riktigt, men det är tillräckligt läskigt för att det ska kännas i magen. Allt jag vill är att visa hur en bra förebild jag är och hur mycket det lönar sig att bli frisk. Känslan av att vara misslyckad finns där någonstans, jag tror att det kan vara dagsformen. Jag vet att det är ett helvete och att ingenting är värt att offra för det. Ändå, det ger tillbakablickar och en fruktansvärd sorg över att stå utanför och inte kunna hjälpa till. Att inte veta om det jag säger gör någon nytta. Jag brukar tänka att det är bra för mig att få stå utanför och se hur det är och att min fina är trygg i att ha någon som verkligen har varit där och har blivit frisk. Det är det jag fortfarande hoppas på. Det är det jag tror att det är. En natt som denna när det går emot låter jag Shout Out Louds vara vid min sida tills jag somnar. När jag vaknar är jag ännu ett steg mot mina drömmar och ett steg bort från det förflutna.