viska att du kommer tillbaka
Jag drar min kofta runt överkroppen och känner av kylan från fönstret som är öppet. Utanför fönstret har det börja töa och bilarnas däck i slasket överröstar nästan mina tankar. Framför mig sover min hund och jag börjar ana en svag doft av kaffet som snart är färdigt.
Motivationen till det som en gång var min biljett på väg mot ett nytt äventyr är borta. Jag orkar inte kämpa utan funderar mest över meningen med livet. Jag vet att jag börjar bli vuxen, det är nu som det mest extrema i mina tankar ska mötas, och blandas. Detta kommer förmodligen inte leda till att en miljon människor dör av översvämningar eller att jag orsakar ett kärnvapenkrig. Så, vad är jag rädd för? Att tappa fotfästet, att förlora mig själv. Att jag kommer att bli ett montage av ihop lappade klyschor. För, om det nu är svårt att veta vem jag är med hjälp av mina extremer hur svårt ska det då inte bli när jag ska föra detta samman? Med största sannolikhet är jag redo för att
Någonstans hör jag en fågel kvittra. Koftan har halkat ner på axeln och jämte mig har jag en kopp kaffe. Tiden har förflyttat sig med ungefär sju minuter och än har jag inte blivit dömd för två hedersmod.
Kommentarer
Postat av: Anonym
det är så fint att läsa dina texter. /klara
Trackback
