för att leva mitt liv

De sista dagarna i februari. Helt jävla apatisk. I en säng med en dator. Att skratta är ett minne blott och en rörelse som inte längre sitter i ryggmärgen. Någonstans är det helt jävla meningslöst. Någon annanstans är det det som behövs. Lära sig att stå ut med en känsla och att vara i den. Kanske är det inte så meningslöst, trots allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0