borta med vinden

En känsla är väldigt olustig. När magen först knyter ihop sig som en knuten näve och sen exploderar ut i en nervositet i hela kroppen som gör att knäna håller på att falla sönder. Att tänka går inte för det enda som känns är hur knäna försöker falla ihop. Det är obehagligt och jobbigt. Samma känsla kommer när jag tittar igenom gamla bilder. Jag tycker inte om det men jag har lärt mig att stå ut. Det är ett framsteg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0